United States or Burkina Faso ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hagelin vände sig mot honom och såg honom rakt in i ögonen. Vi äro fattiga, herr lektor. Vi ha inga pengar. Jag har lovat herr lektorn mitt biträde så till vida, att jag ansvarar för Zionsborg. Vi ska icke blanda oss i affären, vilket vi annars mycket väl kunde göra. På mer än ett sätt. Men vi räkna på herrarnas erkänsla. Och jag tror inte, att herrarna komma att glömma bort oss.
På Blekängen har skräpet stannat, bottensatsen, de fattigaste familjerna med många barn, hustrur, som förlorat sina män, om de haft några, kvinnor, som taga mot fosterbarn, kvinnor, som hyra ut rum åt kringresande artister och glädjeflickor. Det finns även på Blekängen folk, som besöker Zionsborg och Betania. De gråta i templens förgårdar och hugnas med kollekten.
Doktor Roth har påpekat, hursom de troende under loppet av ett decennium nådde fram till stadens högsta taxeringssiffror. I spetsen för denna uppmarsch kommo de, som tillhörde Betaniakyrkan på söder. Därnäst Hagelinarna, vilka också kallas "zionisterna" efter Hagelin den yngres skofabrik Zionsborg, där de en tid höllo sina möten. De världsligt sinnade främlingarna gingo i regel under.
Faderns, reformatorns ande föll över honom. Han spottade över axeln och gick mot dörren. På tröskeln stannade han, höjde sina händer och profeterade: Syndiga, förtorkade skammens lilla skinnstycke! Han är inte god att göra ett par skor av. Men stursk ska han vara och hålla sig för god att göra affärer med sin Frälsare. Nej tvi! Underhandlingarna med Zionsborg hade strandat.
Javisst är det svårt att vara ensam, svarade Blenda på sin egen fråga. Hon gled ned från bordet och smög sig ut ur rummet. Blekängen låg blåsvart i natt- och höstdimma. Lyktorna lyste som topaser mot svart sammet. Zionsborg, ensam på slätten, låg dold, mörk, stilla som ett rovdjur på lur. Lågan i Tre Remmares lykta fladdrade, slocknade, flammade upp.
Bethanister och högkyrklige och nykterister hade ingått ett förbund för att krossa Zionsborg vid stadsfullmäktigevalen i december. Det skulle bliva nådestöten. Zions församling var redan stadd i upplösning. Zionsborg låg öde och skomakarens bräckliga, jämrande stämma ekade i den stora tomma salen.
Vad tror han, att Bethania ska säga, när vi inviger vårt nya Zionsborg? Ingenjörn är en liten rejäl karl, fast han inte har Gud, stackarn. Stackarn, stackarn! Men vi har haft affärer förr fick han inte betalt? Se, vi kan inte lura någon människa, för vi leva i rättfärdigheten. Ett rättfärdigt papper, det är allt bättre än de finaste namn. Och se nu ska vi köpa hela Blekängen av honom.
Vi måste ta honom med. Zionsborg och staden äro de enda tänkbara spekulanterna på Blekängen. Men jag lovar direktörn, att då tiden är inne, ska jag göra rent hus och sopa ut honom som den smuts, han är Larssons rygg gick i vågor. Mja, lektorn är en modig man Jag har ingenting att frukta, sade lektor Paulus Holmin, kallad Aposteln. Mitt samvete är rent.
Har de gudstjänst i Zionsborg så här dags? Alltid, svarade Lönrot. Alla tider på dygnet. Abraham vandrade in i Blekängens mörker, bestrött med få sjukligt blekröda stjärnor, som sände sitt ljus genom hålen i gamla gardiner. Längst fram i hörnet av Carl Johansgatan blänkte biografens självlysande skylt och de elektriska lågorna framför dagsprogrammet.
Vad är det, som fört eder hit till Zionsborg? Längtan efter frälsning? Nej. Men penningar och kvinnor. En enda liten kvinna har varit nog. Han tystnade och vände sig småleende mot Abraham. Abraham sade: Om ni slutat er trosbekännelse, så kunna vi övergå till affärerna. Hagelin bugade, han tog plats och fyllde sitt glas.