United States or Nigeria ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men han gjorde sig blind, så att han snart knappt icke såg någonting annat än sin egen lysande framtidsväg, och hans ord blevo allt fler och allt stoltare. Hallsten var den ende, som hela tiden dröjde bredvid den gamle, och han satte sig hos honom på härdkanten. Du skall se på våra vapenskjortor, far, sade han. Det kristna korset är insytt på bröstet. Därifrån strömmar kraft.
Bryten och de yngre trälarna hade redan snört på sig skorna och stodo beredda, fast ingen hindrat dem att gå till sömns. När han kom bort till dem, svingade de med yxorna i halvmörkret, ty de kände sig skymfade samman med hela gården. För att göra hämnden stoltare och bittrare påtog han sin dräkt med de gula och röda klutarna, fast den nu var alldeles sönderriven på ena sidan.
Eufemios' låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen; ty fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade av ögonhåren. Petros' anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av segervisshet.
Ibland drömde jag nog om ett soligare och stoltare fädernehem. Jag kunde tänka mig så mycket fagert den tid, då jag ingenting visste. Hur kan inte den drömma, som ingen törs svara, att han bedrar sig. Hur kan han inte just i det ogenomträngliga se allt, vad han önskar: sköldbehängda högsätesstolpar och ädla och lyckliga kvinnor kring en vagga.
Att jag äger detta minne i min ålders höst ännu Ser du, jag ar stolt däröfver, mycket stoltare än du. Det är sant, att lyckan svek oss under mången blodig dag, Det är sant, att våra segrar byttes snart till nederlag. Men ödmjuka oss behöfva vi för ingen man ändå Och jag bär min hatt på hufvu't, bär du, gubbe, din också!"
Eubulos, Hyllos, trogne vänner, er förtror Jag nu hans lämning, bringen den i edert tjäll, Tills med en grafvård, stoltare än någon kungs, Jag får den hedra; vänten själfve sen er lön. Och äfven er, er andra alla, som för mig Ej skytt att möta döden, ägnar jag min tack Och lofvar vedergällning. Svika skall jag ej, Dock välja andra medel, än tyrannen valt.
Kände ni herr Arvid Tönnesson och hans son Ivar av Tavastesläkten? frågade ynglingen vidare, upprörd av dessa minnen. Jag såg dem på Svidja och här i Åbo. Stoltare riddare ha icke suttit till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Viborg, men de voro män, unge junker, de voro icke oskyldiga piltar, som ingenting ont gjort.
Ulvungarnas ädla blod bultade stoltare inom honom än hos någon annan av hans ätt, det kände han. Och ändå fanns där ingen, hos vilken dvärgabörden så mörkt gick igen. Det hade drottningen ofta ropat efter honom på spe. Men nu började han att halvhögt göra sig själv frågor. Hade han icke Ingevalds hår och hy, som det berättades därom i sägnen?
Ser du på ungdom, nog, hon är adertonårig, min broder, Ser du på kroppens runda behag och den fylliga kindens, Får du väl länge söka en stoltare flicka än denna. Men om på lynnet du ser, är hon fromsint, stilla och böjlig, Lärd af sin barndoms nöd att tacksamt skatta det goda. Nu framlefver hon lyckliga dar på den ståtliga herrgåln, Piga bland pigornas mängd, men aktad af alla som ypperst.