United States or Mexico ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hans konst att ordna en kiton är förmodligen icke större än hans konst att dikta ett epigram. Häng en kiton över vår vän, benrangelsmannen, och låt honom förevisa de mer och mindre blygsamma vecken på denne! Hu, vilket skämt! utbrast Myro. Palladios, giv mig bägaren och låt mig nedskölja det i vin. Se här! Din skål, väninna! Karmides, vad lider tiden? Tiden? Vem talar om tiden här?
Jag frågar än en gång, vad tiden lider, stammade Palladios, rusig som de andre, ty då jag nu är gud, vill jag vara en ordentlig gud med goda borgerliga husvanor, som släcker min lampa vid midnattstiden, aldrig förr och sällan senare. Vad lider tiden, frågar jag? Det lider över midnatten. Nåväl, ut med lamporna! Var är Praxinoa? -Inga närgångna frågor! svarade Olympiodoros.
Jag behöver icke säga dig, huru det tillgick, ej heller vilka som utgjorde sällskapets kärna ... Olympiodoros, Palladios, Atenagoras och de där övriga outtröttliga veteranerna, nöjets argyraspider, kring vilka jag till min förtvivlan såg, att ett yngre släkte av hoppfulla eller hopplösa epikuréer bildat sig.
Palladios, sångaren, som nyss hade tystnat, satt där bredvid med ena armen kring sin cittra och den andra kring livet på en femtonårig, svartögd, syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk förtjusning till pelarhelgonets sträva sång.
Men benrangelsmannen finns på sin plats, Palladios. Midnattstiden är förliden. Jag är sömnig. Ut med lamporna! -Nej, nej, vi skola dansa. Varför har musiken tystnat? Spela upp Kalabis, Kalabis! Vem begär Kalabis? Benrangelsmannen. Giv mig en friskare krans! Tag benrangelsmannens! Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis! Fyll min bägare! Tag benrangelsmannens!
När morgonstjärnan slår upp ögat, skall hon finna samlade Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och Praxinoa, alla friska, strålande och glada, samlade kring den arme Annæus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka på hans prokonsulariska insignier och anse sig hava rätt att suga hans blod.» Sorgespelet.
Denna avlöstes av en dubbelkör av vackra röster, ynglingars och flickors, som sjöngo en bröllopssång till det unga parets ära. Det var Olympiodoros, Palladios och en mängd av den glada skara, som plägade samlas i Epikuros' trädgårdar, vilka på detta sätt togo farväl av en vän, som gick att utbyta den frie Eros' välde mot hans allvarsammare broder Hymens.