United States or Bhutan ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Det kallar han inte att arbeta. Han har så stora kraf på sig sjelf.» »Nå men novellerna och teaterpjesen?» »Ja, det är ju det han lefver på förstås. Jag menar, det är det som gett honom den smula författarnamn, han har. Men han skref båda delarne under det första året han var här.» »Han skrifver ju på en roman nu.» »Han vill, men han kan inte.» »Hvarför icke?»
Hans satiriska böjelser läto honom tyda tecknen i en anda, som skulle ha skänkt ännu mycket mera af ironiens färg åt novellerna, om han inte själf i så pass hög grad känt en inre samhörighet med sina hjältar.
Otto Erich Hartleben, om hvars frånfälle bud häromdagen bragtes, var det unga Tysklands och »die neue Richtungs» kanske mest älskvärda och vinnande personlighet. När jag ur en lektyr, som redan ligger några år tillbaka i tiden, söker påminna mig Otto Erich Hartlebens produktion, dröjer minnet helst vid novellerna.
»Hvad skulle det tjena till. De handla endast om sådant som är dig främmande: svenskt småstads-universitetslif. Du har lefvat derute, i den stora fria verlden, och jag har setat fast i förhållanden, der allt lagt an på att förkrympa. Här måste man antingen stanna i växten eller förklaras fågelfri. Det kan du inte förstå.» »Jag har läst novellerna.» »När skulle du ha fått tid till det?»
Hvardera af novellerna har tagit en eller två. Hålla i, kedja mig fast, arbeta utan att skönja resultatet när det ser ut som om det man skrifver i evighet aldrig skulle bli färdigt det kan jag inte. Jag blir förtviflad, jag blir sjuk bara jag börjar och så ser framåt. Hvilken öfvermensklig ihärdighet det erfordras för att få något sådant färdigt. Det är att gå i ok som en oxe.»
Novellerna på denna linje bilda samlingens mest vägande afdelning.