United States or Cyprus ? Vote for the TOP Country of the Week !
Framför fönstret stod ett gammalt skrabbigt bord, fullt af verktyg, och där framför satt fadern, dåsig och trött, klädd i sin utslitna nattrock. Han rättade och gned på en bucklig silfver sked, som skulle återfå form och färg, men den var ännu långt ifrån färdig. »Gudskelof att du skickar en af dem bort», klagade han, »det ä' inte möjligt att få andan fram här, så som det vimlar af ungar.
Icke alltid var han der; man sade, att han gått ut »på ärender». Maten skulle i alla fall lemnas der; han kom väl igen. Han kom igen men alltför sent, kom igen, men icke mer arbetsför, utan dåsig och slapphändt, så att det icke blef något af med arbetet. Slutligen måste hon ge af sin dagspenning för att betala hans skulder, än krögaren, än månglerskan, än juden som sålt honom kläder.
Och då var det, som om man kommit varandra riktigt nära, som om man omärkligt glidit tillsammans likt skuggor, som gå upp i varandra. Men Kalle stod ej länge ut med denna estetiska klärobskyr. Plötsligen sträckte han upp händerna, gäspade som en Sankt Bernhardshund och sade: Nej, här blir man bara dåsig. Kom går vi ut, Stellan, och drar ett slag på Storgatan. Stellan svarade ej.
Han kände sig tung och dåsig och allra längst inne hos honom fanns det någonting, som skämdes, han kunde ej förklara riktigt varför. Han hade en dov förnimmelse av att han föraktade sig själv, att han under hela denna konfirmationstid burit sig löjligt åt. Tanken på att det var han själv , som tagit det hela alltför allvarligt började forma sig inom honom.
Hos några finnes visserligen redan nu en dylik önskan, men endast såsom en tillfälligtvis uppflammande entusiasm, medan den i hvardagslag merendels är ganska slö och dåsig; hos de allra flesta åter kan man hvarken sön- eller hvardagar upptäcka något annat än en mer och mindre utpreglad motvilja eller likgiltighet."
Färm var han, aldrig dåsig, Nu bar det ändå till fjälls. För kölden han dragit på sig Storstoflor och vargskinnspäls. När så han gick mot faran, Som vanligt i främsta led, Och sjönk i den brustna skaran, Hvar gång han sin fot stack ned, Då svettades gubbens panna, Då kände han tung sin plikt, Då måste han stundom stanna Inunder sin gräsliga vikt.
I en af bodarna hänger en dåsig bodbetjent öfver disken, med ett smutsigt tidningsblad framför sig. Han läser icke och sofver icke, han är varm och längtar till någonting beqvämare! Som önskningsmål hägrar för hans själ en uppbäddad säng i hans lilla ödsliga hem. Men tiden går så långsamt... Staden har emellertid också någonting att vara stolt öfver; det är ett hvitt stenhus med två våningar.
Härpå kunde han icke giva klart besked, men han antog att han gjort det för att pigga upp flickan, som var en smula dåsig av naturen. Vid denna bekännelse vände sig fru Olga plötsligt om, icke av blygsel utan därför att hon alldeles tydligt hört Jan-Petters fnittriga skratt bakom sin rygg. En hörselvilla. Alltjämt med bortvänt ansikte frågade hon, om han också visat dem dedikationerna.