United States or Russia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde som de frusit i nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet.
Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde som de frusit i nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet.
Men vägen var brant och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av »malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt åkerland.
I Centralstationens vestibul stodo två unga män och sågo ut i den grå oktobermorgonen som gaf den öppna platsen derutanför en pregel af kulen ödslighet. Glesa snöflingor dallrade ned, fäste sig halfsmälta på fönsterrutorna och letade sig i slingrande rännilar utför det daggiga glaset.
Hon vågade nästan icke taga i sitt barn, af fruktan att bli åtsnäst, hon vågade icke se på den lille, utan att amman betraktade henne med en blick, stickande af förakt, straffande i tyst hån. Ni ha väl sofvit godt båda i natt, kära Nadja? frågade den unga frun blygt; hennes melodiska stämma dallrade litet, vek och svag som tonen af en zittra.
Runt omkring oss dallrade solskenet över fuktig mossa och ett perspektiv av stammar och barr. Stigen ledde ned till en liten vik. Tätt utmed en brant klippa skar den in i skogen, och vid stranden glesnade träden, släppande fram solljuset, som föll över en öppen, svagt grönskande glänta. Här stannade också Elsa och började leta i trädens stammar.
Nerverna dallrade som telefontrådar i storm, och han kunde inte tänka, men en cigarr brukade ofta hjälpa för sådant, och han rusade upp och snurrade runt rummet för att leta reda på cigarrlådan. »Enrökenrökenrökenrökvarkattenfinnscigarrerna!» mumlade han. Så fann han dem. Men i detsamma han satte tändstickan mot cigarren kom han att tänka på sin värdinna.
Men vägen var brant och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av »malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt åkerland.
Den grofva drägten formade sig kring henne då mer luftigt än en danserskas gaz, och glömmande sina bekymmer drömde fadren bort mången stund, i glad beundran, blickande på den sköna dansen. Från Rosas sinne var då hvarje bekymmer utplånadt, hon kände blott att hon lefde, att hon njöt, i sorg, i glädje, i hänryckning, i stilla frid, och en tår dallrade ofta i hennes öga, då hon slöt sin dans.
Svens tankar och känslor voro likasom dövade; hans själs strängar hade slappnat och dallrade icke längre av smärta. Icke heller befattade han sig med att tänka på sitt öde eller vad han skulle företaga, utan vandrade outtröttligt framåt, såsom om hela hans kraft varit förflyttad i hans gångmuskler.