United States or Nigeria ? Vote for the TOP Country of the Week !
Då, säger man, strålade klarast hans mod, Då träffade säkrast hans vingade lod, Då eldades varmast kanonen, När han stänkte den röd med sitt blod. Då, säger man, hade han dignat ned Till sist vid den, Men kringränd rest sig mot fiendens led Med svärdet än Och ropat sin skara och ilat förut Och brutit sig bana och huggit sig ut Och fallit först, när de sina Kringjublad han nått till slut.
Det käns alldeles som om en knapp fattades i rocken, då Bella är borta, plägade Bertha säga. Och just den knappen, som höll det varmast på klassen. Under de dagar, då Bella var bättre och Hannas sinne icke alltför mycket upptogs af oron för henne, trängde sig tanken på tant Karin allt oftare fram.
Varmast sågs den ömma Om sin kärlek drömma Och om sällheten af lifssekunden; Hvarje ton, hon sände, Där till skyn hon lände, Tycktes klinga i mitt öra så: Lycklig den, som inga Hårda bojor tvinga Att den fria eterns rymd försaka, Som, för sången buren, Ständigt ser naturen I gestalterne af vår och maka! Så jag kvädas hörde; Eko återförde Mångfördubblad hennes sång till mig.
Detta är berättelsen om Sten Hallongrens död. För att få arbetsro hade Sten Hallongren av sin förläggare sänts ut på landet. Han skulle bo på ett torrlagt pensionat. Avståndet till närmaste krog var sådant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje roman färdig. Både han och förläggaren hyste denna förhoppning, men den hystes varmast av förläggaren.