United States or Ethiopia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hertha återfördes genast fången af Ambrosius, och så fingo vi alla fyra tillfälle att säga norrmannen ett hjertligt tack för den präktiga resplan, han åt oss utstakat. »Jag tyckte jag såg edra två kamrater här redan i går, jag helsade, men då de ej besvarade helsningen, måste jag ha misstagit mig», sade han.
»Här är det», sade styrmannen och hoppade ur rickshan. »Om dagarna sitter jäntorna i burarna.» »Åh, i hälsingland heller!» sade skepparen. »Jo, jo, det är min själ sant», intygade norrmannen. »Det är bruket här i landet. Kom så går vi in!»
»Ah, jag känner nog igen dig, fast du är förklädd, sa' norrmannen om spickesillen!» och det samma tänkte vi om vår gamla bekanta elf, fast Ellen förklädt honom till en bäck. Han var dock ganska hygglig här, så att det hela aflopp med ett temligen högstämdt fotbad i den kalla morgonstunden.
»Her er forbandet koldt!» sade dansken huttrande. »Vi er över trægrændsen», upplyste norrmannen i en ton af innerligt välbefinnande. Denne härdade ungdom gick sedan till Jotunfjellen, lemnande Ambrosius att söka sig ned i samma vägrigtning, han kommit uppför fjellen.
På samma vis som de kloka hinduerna göra skallerormarna till sina vänner och gäster, gjorde fru Lasson dessa unga konstnärer till sina. De kommo skyggt och misstänksamt, färdiga till ögonblicklig reträtt. De drucko det framsatta portvinet, som dödat den salige norrmannen Lasson, och de blevo modiga. De blevo mer och mer modiga. Måhända var det Lassons mod, som på ett mystiskt sätt övergick i dem.
Utan ord, men med de mest vältaliga åtbörder förklarade han då norrmannen, att vi voro en flock »åndssvage, kuppelsköre feminine blöde hjernedyr», som han fått att »trækkes med ned til Kristiania.»
De drucko av dem, tills allt den salige norrmannen Lassons mod var helt personifierat i dem. Man hörde endast: Lhote Matisse styv i teckningen vrövel dekorativ smörja stark i färgen något av det riktiga målarnas A.B.C.-cod, senaste upplagan. Därpå slogs dörren upp till matsalen. Fru Lasson visade sig med rullande ögon och gav tecken till portvinsflaskornas definitiva evakuering. Middagen började.
»Visst fanken», instämde Broman. »Om vi skulle fara till ett tehus och se på geishorna?» »Är du galen?» frågade norrmannen. »Dricka teblask, är det vad du vill? Fast geishorna är ju ....» Styrman Bryngelson hostade lätt. »Annars skulle jag kunna visa vägen till ett annat hus, där man slipper att dricka te», sade han. »Vad får man där då?» frågade Broman.
Och jag äger fjärdedelen i den, kapten. Vad tycks om det? Sätter in tjugutusen lock och får igen sextiotvå fem.» Norrmannen lyfte på mössan och klådde sig betänksamt bakom örat. »Ja, det är kriget», sade han. »Allt tonnage har ju gått upp i orimliga priser, men så är frakterna också orimliga. Hemma i Bergen är dom miljonärer allihop så gott som.
»Man får något, som dom kallar för saké och som smakar ungefär som brännvinet hemma. Lika starkt är det åtminstone.» »Det gillas», sade norrmannen. »Och geishor finns väl där?» »Nog finns det jäntor, alltid», svarade Bryngelson. »Men om det är geishor vet jag inte. Dom kallar dom visst yoshis.»