United States or British Virgin Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men när denna blodiga oförrätt gentemot rivalen icke hade åsyftad verkan, ställde han Elsa framför sig och sade: Nu håller jag käft, och så håller du käft, och så blir det frid i faderns, sonens och andens namn. Topp! Och det blev frid. Solen steg. Abraham krängde av sig rock och väst. Elsa hängde blusen på en gren. En stund senare hängde hon upp livstycket.
Kvist och Blomgren hade situationen fullkomligt klar för sig, och älskade alltså inte varandra inbördes. För den övriga kåren av beundrare hyste de, som sig borde, ett suveränt förakt. Men välvde mörka planer mot varandra, och en vacker dag fick Kvist en idé, som gick ut på att djupt förödmjuka rivalen.
Han stannade också vid denna kärlek, som icke kunde förklaras i egenskap af den första; och hvarken Schweiz' Alper, Medelhafvets olivkullar eller Normandies falaiser kunde undantränga den rivalen. Nu var han der i paradiset, ehuru något för långt in; stränderna vid Sotaskär voro gröna, feta betesmarker under ekars skugga, och fjärdar öppnade sig utåt Mysingen, men på långt håll.
Lockad av ett gott tillfälle att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren: Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina vädret ur dig, om du är klöverstinn.
Det var en lång räkel, med ett ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne, som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.
Förargligt var det, syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han skulle få! God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.
Det var en lång räkel, med ett ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne, som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.
Hon visste instinktivt, att infördes i förhållandet mellan henne och den man, hon älskade, en tredje rivalen drevs hon till att känna svartsjuka, då var hon i och med detsamma förlorad, fallen; då skulle hon ej mer kunna se sig själv som »drottningen», den enastående, den oersättliga, den enda, utan som mätressen en av de många, efterträderskan, som själv var dömd att ha efterträderskor.
Lockad av ett gott tillfälle att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren: Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina vädret ur dig, om du är klöverstinn.
Förargligt var det, syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han skulle få! God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.
Dagens Ord
Andra Tittar