United States or Myanmar ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det knackade sakta på dörren, som för övrigt stod på glänt, konsuln ropade "stig på" utan att se upp, och Karl Hammer kom in. Det är en herre som önskar tala med konsuln, sade han. Det här är hans kort. Han säger, att det gäller en ytterst viktig angelägenhet.
I förbigående uppfångade han en glad nick från en av uppasserskorna, en livlig flicka med svarta ögon, med vilken han sommaren förut hade stått på god fot. Han återgäldade den med en slyngelaktig grimas. Hammer satt ensam kvar. På hemvägen gick Tomas och tänkte på sina affärer. Var skulle han få pengar?
Mortimer hade just gjort samma iakttagelse. När det är tjugu grader varmt i skuggan, se alla människor ut som handelsresande, sade han. Herr Wenschen såg på sin klocka, reste sig, tog farväl av sitt sällskap och gick. Tomas, Mortimer och Hammer växlade en förbindlig hälsning med honom, då han gick förbi deras bord. Herr Wenschen såg icke glad ut; i själva verket hade han också husliga bekymmer.
Han hade fallit i tankar, med blicken ut i luften, som det emellanåt hände honom. Han hade ansiktsuttrycket hos en man, som ansträngt lyssnar till en anekdot, åt vilken alla skratta, och i vilken han uppfattat allt, utom själva poängen. Hammer hade en viss möda med att underhålla sin dam, fröken Dorff, en ung sångerska. Han var fullkomligt omusikalisk och kunde alltså icke tala om musik.
Han var en av de många bland åttiotalets män, som senare ha kommit på bättre tankar. Hammer satt just och talade om en av hans böcker, då han själv gick förbi ute i allén. De tre männen logo. Karl Hammers löje var bitande. Vilket medlidande måste inte en sådan man hysa med det gamla nötet Petrus, som dröjde ända till tredje hanegället med att förråda sin mästare, sade han.
Mortimer och Karl Hammer resonerade i ett hörn av rökrummet med pastor Caldén om ritschlianismen. Det var ingen som försvarade den, men pastor Caldén anföll den ur flera olika synpunkter. Konsul Arvidson kom förbi; han stannade några ögonblick och lyssnade till samtalet utan att göra något inlägg.
Man talade politik; herr Wenschen var frisinnad utan att likväl vara radikal på något sätt, men han blev oavbrutet överröstad av herr Grenholm och doktor Rehn, som i alla punkter hade fullkomligt lika åsikter, nämligen strängt konservativa. Gabriel Mortimer kom förbi kaféet; då han såg Tomas och Hammer gick han in och hälsade på dem och bad Tomas komma ut till Dalarö nästa söndag med modern.
Herr Grenholm föreföll rörd av en eller annan anledning; hans ögon voro beslöjade av en lätt dimma, och han klappade upprepade gånger vännen på armen. Men då i detsamma en av uppasserskorna kom i närheten, började han i stället klappa henne på magen och bad att få betala. Tomas och Hammer hade blivit så gott som ensamma på platsen. Insekterna surrade omkring dem.
Tomas, som var lättrörd och ännu icke hade sett mycket av nöden, tog gång på gång upp sin portmonnä, medan Hammer satt oberörd som en bild med ett kallt småleende över den andres frikostighet. Skriver du aldrig något nu för tiden? frågade Tomas slutligen då tystnaden började bliva långvarig. Hammer dröjde något med svaret, som om han fann frågan svagt motiverad.
Konsul Arvidson tog kortet, som Hammer räckte honom och läste med rynkade ögonbryn namnet på en tegelhandlare, som han kände till genom andra, och med vilken han varken hade eller ville ha några affärer. Bed honom komma in. Tegelhandlaren stod redan i dörren och bugade; mitt på golvet bugade han ännu en gång. Då han kommit fram till skrivbordet, bugade han tredje gången och räckte fram ett papper.