United States or South Sudan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Lysande och ädle herre, ni kommer tvärtom för bittida ... Fort, svara mig, lever han? Vår plan är i sista stunden fördröjd ... Fördröjd? Vilken plan är fördröjd? Ammianus Marcellinus hör massans rop, förstår dess uppsåt, ilar till kyrkan, underrättar genom en diakon Petros ... Förbannelse över dina långa omsvep! Jag begriper icke ett ord av vad du säger. Lever han ännu, frågar jag!
När de äntligen visade sig, framryckande från torget i sluten trupp, vars spjut och hjälmar syntes högt över de omgivande hoparne, hälsades de med väldiga bifallsrop. De fördes av en centurion. Deras högste befälhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade för dagen med biskopens samtycke nedlagt sitt befäl. Under tiden hade de belägrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett nytt angrepp.
Kristianerna? utbrast Ismene, fläktande åter med sin solfjäder. De säga det, fortfor Julia, emedan de tro, att endast de äro hugnade med gudomlig uppenbarelse. Men min Ammianus, som studerat deras skrifter, berättar mig, att de själva icke tveka att tillgripa samma symboliska uppfattningssätt som vi, när de vilja bringa de gamla judiska sägner, som de tillägnat sig, i sammanhang med sin lära.
Sedan han förgäves sökt rycka det dödande vapnet ur såret, hade han vanmäktig fallit från hästen och av sin livvakt burits ur striden. I sitt brev till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus som ögonvittne Julianus' sista timmar med samma rörande och högtidligt stämmande färger som han målat dem i sin historia.
Germaniens skogar, frankernas och allemannernas konungar veta det ... Frukta icke, tillade han till Hermione, som höll sin faders hand och lyssnade till de ännu fortfarande ropen därutanför, frukta icke, min ädla Hermione. Vi gå att tysta skrikhalsarne. Ammianus Marcellinus, följ oss till Akropolis, innan du återtager befälet över palatinerna!
Av de övriga närvarande damerna voro de två klädda som Hermione, men buro över den vita kitonen en annan kortare, som hos den ena var saffran-, hos den andra ametistfärgad. Den tredje var en vacker brunett i romersk klädsel: den unga Julia, maka till Krysanteus' vän, jovianske gardestribunen Ammianus Marcellinus, som gjort sitt namn odödligt genom en värdefull historia över sin tid.
Den glädje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans dotter, blandades med oro och farhågor, när han skildrade den oförvägenhet, varmed Julianus blottställde sin egen person. Han tycktes även i detta avseende hava tagit Alexander till sin förebild.
Julianus avvände med sin sköld deras förtvivlade hugg, dödade med egen hand den ene fienden och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i grannskapet, hunnit ila till undsättning. Ammianus anförde flera liknande drag och klagade, att knappt någon dag förflöt, då ej kejsaren blottställde sig för faror, ur vilka han liksom endast genom underverk räddades.
Under portiken, som skyddade mot det fallande regnet, befann sig kring Hermione ett talrikt sällskap: filosofer och retorer, som tillhörde högskolan i Aten, de flesta lärjungarne i Akademia, krigstribunen Ammianus Marcellinus och några av Atens anseddaste medborgare tillika med deras familjer. Åt de förföljda kristianer, som funnit tillflykt hos Krysanteus, var husets övre våning upplåten.
Den ene av dessa besökande var Julias make, gardestribunen Ammianus Marcellinus, den andre prokonsuln över Akaja, Annæus Domitius. Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upplöst sig och lämnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon väntade sin faders hemkomst. Emellertid förflöt timme efter timme.