United States or Sudan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Fru Almblad visste inte vad den stora höstslakten var, men hon tyckte att invändningen gjorde sig. På natten vaknade hon. Hon hade drömt att hon och Gustav slaktade Adolf. Hon höll i Adolf medan Gustav slaktade honom. Det var förfärligt. Fru Almblad brast i gråt, en stark konvulsivisk gråt som väckte hennes man. Gustav, Gustav, sade hon, under det tårarna vätte hennes broderade nattlinne.
Huru rätt hade icke den man som en gång sade: Det bästa hos människan är hunden. Tidigt på våren flyttade Almblads till landet för att sätta potatis för att inte svälta ihjäl då vintern kom. Med denna handling följde Almblads endast det exempel som givits av det övriga svenska folket. Almblad var ett av offren för den våren 1917 grasserande potatisepidemien. Almblad grävde i jorden.
Almblad stängde villan och flyttade till staden och i affärernas och nöjenas vimmel glömde Almblads Adolf. Han var ett sommarminne som bleknade med höstens storm och oväder. Det led mot jul, den härliga signade juletiden. Snön föll i vita flockar över staden och människorna, allt var som det skulle vara, bara litet dyrare.
Affärerna kan jag sköta per telefon, värre är det inte. Och Adolf kan man väl inte lämna vind för våg. Almblad stannade. Ensam med Adolf. Gick upp tidigt om morgnarna, gav grisen mat, städade åt honom och spolade honom då och då med vatten, som värmdes något för att inte göra Adolf nervös. Ibland ringde det på telefonen.
Då sade fru Almblad: Jag har tänkt på en sak, Gustav. Jag har tänkt på den i flera dagar men jag har inte velat säga något. Jag har tänkt på en gris. Vilken gris? sade Almblad, som var trött. Ingen särskild gris. Bara en gris i allmänhet. Jag menar, att vi, när vi nu ha potatis för vintern också gärna kunde ha en gris. Tänk, en gris till jul. Julskinka som man kanske inte kan få köpa i år.
Så gick han in i affären och frågade expediten: Här fanns ett grishuvud i går, var är det? Det är sålt, sade expediten. Det var det sista vi hade. Ett mycket vackert grishuvud. Är det bekant vem som köpte det? sade Almblad. Ja, det var grosshandlare Landegren, vi skickade hem det i dag på morgonen. Har Landegren köpt Adolf? sade Almblad.
Var skulle vi ha den? frågade Almblad, svagt intresserad. Å, jag har sett ut en sån bra plats alldeles bakom vedboden. Där spikar du upp ett stängsel av några bräder och så har man en stia. Vad ska han äta? frågade Almblad. Å, alltid har man mat åt en gris. Allt som blir över i köket och som annars kastas bort, det får han och då föder man ju honom alldeles gratis.
Eller kanske kanske hade Adolf blivit så skrämd av potatistjuvarna att han sprungit sin väg, gett sig av i mörka natten bort från det kära hemmet, bort från den gode husbonden som sov sin lugna sömn därinne. Almblad sprang runt huset och upp i skogen och ropade: Adolf! Adolf! Men intet svar. Adolf var borta.
Du ska få leva. Du kan vara alldeles lugn, Adolf. Alltid blir det någon råd för dig! En morgon då Almblad kom ut såg potatislandet så underligt ut. Plantorna voro uppryckta och jorden uppgrävd. Almblads potatis var stulen! Där fanns icke så mycket som en rotknöl kvar. Tjuvarna hade kommit på natten och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all fröjd var borta! Almblad sprang till telefonen.
Dagen därpå köpte Almblad en gris. Fru Almblad hade valt ut just den grisen sedan en vecka tillbaka och hon var mycket lycklig över att Gustav också tyckte om just den grisen. Grisen var mycket ung och Almblads upptäckte snart att han inte åt vad som helst. Han skulle ha mjölk. Och han fick det också.