United States or Eritrea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts vara eviga hemligheter.
Högfärden for i hufvudet på honom, han skulle vara herreman, lefva som »folk» och lyckades så väl efter ett par års bemödanden att han, som prosten sade, »var blefven till ett fä och såg ut som ett kreatur». Han söp så att det knakade. Först bara vid kalas. Så med en eller annan kamrat hemma. Slutligen kunde det gå för sig helt allena, helst när ingen såg det.
Och hur ska jag kunna hjälpa att andra är fattiga, när jag inte vet, vad jag själv har? Om de inte bestule mig, så kunde jag kanske räkna ut det på ett ungefär, och ge bort, vad som blir över. Men de stjäl och stjäl och själv lever jag som en fattiglapp, då fattiglappar leva som herremän. Men en oveten unge kan inte få döma över en gammal man, som slitit en hund hela sitt liv
Ätt tänka att hon varit förlofvad med förra herrn här på Hirsala, med en rigtig fin herreman! Att föreställa sig att hon varit ung! Att tro att hon varit vacker! Åh, det är ju rakt omöjligt... Vet du, Antti, hon låtsade ej se mig då jag kom, men när jag räckte henne min stora doftande bukett, blef hon vänligare och bjöd mig in. Det var just hvad jag ville.
Bönderna drogo därav den slutsatsen, att han var galen. Men i själva verket ville han endast pröva olika hygieniska metoder. Han ville förlänga livet, och hans järnhälsa stod ut med allt. Naken eller bepälsad bar han dock alltid guldkedja och guldbrillor, som utvisade, att han var en herreman. Åt fattigt folk gav han pengar, när han hade några. Men han var icke omtyckt och hade intet anseende.
Moar och hult blefvo till åkrar under hans händer, stenar till bröd, trä till guld. Han tog namn efter sin mors hembygd, kallade sig patron Finne till Ryd och var en verklig herreman, med stort anseende för rikedom och gudsfruktan. Vid fyllda fyrtio år gifte han sig med en stiftsjungfru, hvars blåa och frusna blod han icke synes ha varit man till att tina.
Framför honom på kusksätet såg man äfvenledes en herreman, att döma af den brutna finska, på hvilken han ropte åt bönderna att ge rum, och af hans sirliga sätt att göra statssnärtar i luften med sin piske. För öfrigt var hans dräkt ingalunda beräknad hvarken på stat eller bekvämlighet.
Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts vara eviga hemligheter.
Men med en så elak herre skulle jag inte stått ut. Du ja, du som sjelf har herrskapsblod i dig af far din, som ingen vet hvad han var för en, mer än att han var herreman, men jag som är af en stackars tjenareslägt ... med mig är det annat... Det är väl så, att far min skyller det att jag känner det sturskt i mig. Jag tål inte deras högfärd. Men du vill vara högfärdig sjelf, Leena.