United States or Tajikistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Berättelsen "Det går an" var avslutad, och Richard Furumo, som under sista kapitlet hållit huvudet halvsänkt och med en meditativ, svärmisk blick blott skådat framför sig rätt fram i rummet, höjde nu sin panna helt och hållet, med ögonen milt fästade på Jaktslottets chef. Han yttrade ingenting. Var det inte mera? utbrast herr Hugo. Nej, inte nu.
Tager man åter bort dem, så återstår nästan ingenting af hela stycket. Gennaro åter, hvarföre är han införd? Vi skola söka en förklaring öfver allt detta i det recept, efter hvilket V. Hugo anordnat sin dram och hvilket han själf anför i företalet till densamma.
Somliga anser det vara ganska berömligt för en komposition att den är tendensmässig; andra håller det, ur artistisk hänsyn, för ett fel. Men i bägge fallen påstår jag, att "Det går an", liksom alla de övriga Furumoiska romanerna och småberättelserna, inte är tendenspjäser. Varav kommer då, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem så, och i synnerhet, efter vad jag hört, "Det går an"?
Gott, sade herr Hugo, såg sig omkring med en fryntlig blick och steg upp. Han tog konseljledamotens hand, tryckte den varmt och förklarade aftonen avslutad. Sedan han kysst sin syster och sina barn, ämnade han avlägsna sig ur salongen och slå några slag i trädgården innan han trädde till sängs. Men då fick han vid själva dörren öga på Richard Furumo.
Frans Löwenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik, höll sig dock nu tillbaka, måhända av orsak, att han såg sig omgiven av det församlade statsrådet, vilket närvarit under berättelsen. Förträffligt för herr Hugo föll det sig då, att det statsråd som tjänstgjorde i skön konst steg upp, vände sig till alltings chef, och bad om ordet.
Däremot i en avhandling, det är: i ett vetenskapligt stycke , står allt det reflexiva och läromässiga just för sin egen räkning, ty här utgör satsframställning och systemskildring saken. Jag begriper nog, inföll herr Hugo, att detta måste utgöra en av huvudskillnaderna mellan konst och vetenskap, samt att den förra inte kan ha tendensväsende i sig.
Sedan det blivit avslutat, skall du åter komma hit med allenast nya saker: Purpurgrevar, Silkesharar och sådant, varefter jag ... det bekänner jag ... känner den största längtan. Vad önskar min herre då nu för ett stycke förut? Jag är inte rätt säker på namnet, svarade herr Hugo, men jag har hört därom i vad jag tror den där "Sansade kritiken" kallade de Dödas sagor? Aha, inföll Richard.
En morgon stimmade herrn i huset efter sina bortkomna körvantar. Han gick på äldsta pojken på misstankar. Denne nekade och skylde på inspektorn, angifvande tidpunkten, en resa till prestgården, då denne skulle ha haft vantarne. Inspektoren blir uppkallad. Herrn har tagit mina körvantar, hvad är det för slag? Nej, det har jag visst inte! Hvad för slag? Hugo påstår det!
Sen lade hon den yttersta kanten af sin lilla, lockiga panna på dockans bomulls bädd, för att få sofva med sin lilla, snälla sockervän". "Kom så Hugo. Han tyckte sig vara så qvick, när han sakta tog dockan och bet sönder den, i detsamma lilla Emma öppnade sina ögon. Ser du huru bittert Emma gråter. Är då förlusten af en sockerdocka en så stor sak?" "Tacka vill jag lilla Edvard.
Själfva uppställningen har häruti något tycke af Moores "Lalla Rookh". Här förekommer en familj, herr Hugo Löwenstjerna och hans omgifning, i hvars krets sagorna berättas, under det familjens inre förhållanden småningom växa ut, för att, Gud vet när, hinna sitt mått.