självgivna

Uppdaterad: 16 juli 2026

Han hade en vana, skomakaren, att vid allvarliga tillfällen riva sin kala hjässa med högra handens naglar, alltunder det att han med den vänstra handen dunkade sig hårt i korsryggen. Under de månader, som föregingo och följde efter madam Hagelins förlossning, rann blodet från skomakarens hjässa, och hans rygg blev slutligen så öm, att han måste skrika under de självgivna slagen.

Hjalmar Bergman - Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika