United States or Libya ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag har nyss exercerat beväring och då umgicks jag endast med överstar och generaler. Umgänge med lägre befäl bör undvikas. De äro bara misstänksamma. Jag går direkt till Wallenberg. Beställ kaffe av Håkansson i kaféet så länge. Jag kommer strax. Jag gick till Enskilda Banken. På Nygatan i stan. Där ledde en trappa rätt upp i huset, stor och bred. En vaktmästare stod vid dörren.
En ärlig vän och en man med ett hjärta av guld en banal fras, men jag finner ingen bättre. Hans vackra minne lever och skall alltid leva hos hans många vänner. Herr K. A. Wallenberg har skänkt bort halva sin förmögenhet till välgörande ändamål. Det var 20 millioner. Och en vacker gåva. Men vad fick han för det? Men donationen visade i alla fall att här är för mycket pengar på privathänder.
En okänd ung herre, varifrån? och varthän! Vem visste det? Vi stodo länge tysta och så sade bankdirektören: Dröj ett ögonblick. Jag tänkte: går han direkt efter pengarna eller blir det bråk med kamrer och växlar som jag inte förstår ett smul av. Så kom Wallenberg tillbaka med en ung elegant herre. Presentation och så säger bankdirektören: Var god och lämna herr Zetterström ett tusen kronor!
Vilket gör att socialdemokratien är det enda rätta. Men då bör man väl vara tacksam för att de privata lämna ifrån sig en del. Även om det kommer av ont samvete. Vilket jag på det livligaste betvivlar är fallet med K. A. Wallenberg.
Då sade någon: Ja, det går en gång men han skulle nog inte kunna göra om det. Alldeles säkert kan han det, sade berättaren. Ty det egendomliga är att den unge mannen betalade igen pengarna. Då blev det tyst i sällskapet. Det hade man inte väntat. Och kanske inte Wallenberg heller. En snäll herre har i Sv.
Enskilda Banken lär ha ett gott namn. Och så finns det ju andra, mindre banker. Men de äro nog inte så säkra. Då går jag till Enskilda Banken. Vem är direktör där? Wallenberg. Jaså, han. Då går jag till honom. Det är fel. Man går till kamrern och lämnar en växel med säkra namn och så får man komma igen och så vidare. Jag går direkt till Wallenberg. Det är bekvämare och ser bättre ut.
Kanske över mig. Eller kanske har världskriget gjort honom resignerad. Ni önskar? sade han. Låna ett tusen kronor kontant, tillade jag för att undvika alla tvivelsmål. Det blev en stunds paus. Wallenberg såg på mig med ett par ögon fulla av förvåning. Här kom en ung herre rätt upp till honom, störde honom mitt i ett sammanträde, skickade in sitt kort och ville bara på det ha 1,000 kronor.
Kapellmästaren blev litet förvånad men han tog 200 kr. av mig för att dämpa sin rörelse. Han ansåg att idén var hans. Nå, så gick det år. Rätt många år. Jag blev en äldre herre och skaffade mig pengar på ett bättre och mödosammare sätt än att låna dem. Men på en middag berättade en bankman hela historien om den unge mannen som gick direkt till Wallenberg och lånade tusen kronor på sitt visitkort.