United States or Sint Maarten ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu vågar icke någon svensk konsthistoria växa upp förrän mullen grönskar på Ballhorns grav. Frid över ditt stoft, gamle benmjölare! Nära besläktade med renhållningsentreprenörerna äro de som tagit den svenska osedligheten på entreprenad. De hava ett ganska lärorikt men obehagligt göra.
Hela nationen hade väntat på Ballhorns Svenska konsthistoria, som »ännu tyvärr var oskriven». Ingen hade vågat offentliggöra sina anteckningar eller samlingar; professorerna i konsthistorien hade icke vågat tänka på något sådant så länge Ballhorns Svenska konsthistoria bebådades en gång om året.
Emellertid skulle berget till att föda; det födde en liten bok om hundra sidor, vilken oläst anmäldes dagen före utkomsten i alla idealisttidningar; en lucka i svenska litteraturen var fylld, Ballhorns konsthistoria var utkommen. Man köpte och skar upp. Läste titeln: »Allmän konsthistoria, utgiven av Gregorius Ballhorn». Allmän, det vill säga hela världens alla konster! Och detta på hundra sidor!
Men att denna sista omständighet, nämligen att Ballhorn upptäckt dem, var av den största vikt för de »fossila» författarne, framgick alldeles tydligt, då en hel kista med vers från förra århundradet hittats på en herrgårdsvind och underställdes Ballhorns granskning, varvid denne fann dem allesammans värdelösa. Ballhorn hade övertagit svenska litteraturen på entreprenad.
Gregorius Ballhorn hade nu faktiskt övertagit Svenska Bokbinderiets historia på entreprenad, och han fann snart formeln för denna sin verksamhet: »Svenska Folkets historia är dess bokbindares». Men från ljusare rymder kom snart på susande vingar en och annan liten fågel och viskade i Ballhorns öra om andra jaktmarker, dem ingen svensk ännu vågat avdriva.
Kolossalt! Men så stod ett tillägg, »bearbetad efter professor Schinderhannes tyska Kunstgeschichte»! Då hördes ett och annat »ä»! Men de som läste förordet, i vilket tillkännagavs att Ballhorns bearbetning var en bearbetning av en mamsell Piffendorfs bearbetning av Schinderhannes Kunstgeschichte, de kunde icke återhålla ett utrop, som skulle artikulerat kunna återgivas så här: humbug!