United States or North Korea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men rörande den nämnda världsåskådningen har jag redan något yttrat mig i min förra föreläsning här om "Vår tid och religionen". Jag anser mig därför nu kunna inskränka mig till att blott fullständiga denna kritiska framställning genom några få anmärkningar, särskilt rörande naturalismens skäl för förnekandet av viljans frihet.
Dessa principer är det vi sammanfatta under namnet liv , och detta, livet, kan icke på naturalismens sätt förklaras. Redan här möter man något, som står över den rena naturkausaliteten, visserligen ännu icke en fri vilja, men en sorts förebud därtill.
Kritiken kastade sig plötsligt öfver honom, och samma konstförståndiga allmänhet, som nyss knäböjt för hans snille, reste sig, vände ryggen åt sin idol. Ungdomen, som gärna lystrar till rop utifrån och gärna stenar sina gamla gudar, tröttnade på hans starka och klara färger, lockades af symbolismens blådis. Naturalismens epigoner reste sig och upptogo åter kampen mot sin besegrare.
Men nu yppar sig ju naturalismens litterära fatalism främst i skildrandet af individen som en produkt af ärftlighet och miljö. Miljö och ärftlighet måste följaktligen skjutas undan af fru Pardo Bazán, när hon bestämmer realismens begrepp.
Det tidigare skedet var i litteraturen naturalismens tid, och vi veta, att dess diktare gjorde anspråk att uttrycka det mänskliga i exakta formler. Det, som inte lät sig indraga i en sådan formel, förnekades. Den räkneuppgift, som är knuten vid Taines namn, är en ekvation af första graden, och x bestämmes ledigt med tillhjälp af tre kända kvantiteter.
Här nu ytterligare blott några antydningar om vad art den världsåskådning måste vara, inom vilken friheten kan finna en plats. Att den icke rymmes inom naturalismens råmärken, har jag redan sökt klargöra.
Abel Hermant skref förr i världen naturalistiska romaner, och särskildt en af dem, Le cavalier Miserey , kan betraktas som ett litteraturhistoriskt aktstycke. Det var den i öfverensstämmelse med skolans metod affattade studien öfver »soldatens natur». Romanens båda hjältar voro, helt i den Zola'ska naturalismens anda, »mannen och regementet», det är: människan och hennes miljö.
Men naturalismen inskränkte sig inte till att registrera fakta, som ett af tidens uttryck lyder, och dess dikt är inte uttömmande bestämd som försöket att ge en positivistisk världsförklaring i konstens form. Icke för alla stod sanningen klar och färdig under naturalismens hela tid möta vi hos diktarne behofvet att ersätta det »au-del