United States or Chile ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kan jag väl besluta mig till att skrifva någonting om en viss sak, om vestra Ingermanlands, eller rättare sagdt: hela Ingermanlands rikedom på runosånger? Jag är verkligen rådlös, huru jag slutligen skall börja dermed, ty mig icke synes utan kännes det, att jag antingen borde skrifva riktigt grundligt om saken, eller ock tiga derom helt och hållet. Men nu kan jag hvarken det ena eller det andra. Nå i Ingermanland ja just i Ingermanland och förnämligast i dess vestra del lefver ännu den gamla finska runosången i all ymnighet.
"Hän on, on, on, on ... mitenkä se oli? hän on Säk ... Saw ... Kuort ... en minä muista nyt mistä hän on kotoisin; lienenkö sitä koskaan kuullutkaan", wastasi kysytty, miettiwäisesti taiwaalle tirkistellen ja toisella kädellään leukaansa puristellen. "Mikä hänen nimensä on?" pitkitin minä. "Nikki, häntä sanotaan Nikiksi." "Entä sukunimi?" "Sitä en tiedä; häntä sanotaan waan Nikiksi."
Om jag skall taga vägen till Kajana, så behöfver brefvet naturligtvis icke afskickas. En ganska god sak är det, att i Skita kloster i Tuoppajärvi skola finnas några Tverska Karelare. Till dem vänder jag härifrån kosan och genomgår finska lexicon derstädes liksom i Mundjärvi.
För melodiens skull torde till och med den sista accentlösa -kaan, ehuru lång, icke vara oriktig. En lära derom, när melodien eller annat fordrar kort eller lång accentuerad eller accentlös stafvelse, vore visst en interessent sak för våra sångförfattare. Om runoversens reglor allestädes borde i vers iaktagas, så är naturligt att derigenom svårigheterna vid författande af sådana vers förökas.