United States or Saudi Arabia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men det starka, oböjliga och sunda i hela hans gestalt framträder så tydligt, som han står der, är han en bild af naturen i denna trakt, skön men sträng och hård, allvarlig och glädjelös. Hvad är det väl som tryckt denna stämpel af stränghet och allvar på både natur och menniskor ... hvad vållar denna stumma, nästan hotfulla klagan, som läses i drag och uttryck hos folket der uppe?
Och aldrig har det ännu mellan Magnus och mig fallit ett ovänligt ord. Kom! Månen är uppe. Han tog henne med sig ut i svalgången. Den var så full av inblåsta löv, att de gingo lika tyst framåt som på en matta. Ekstolparna föreställde kvinnor och skäggiga män, som höllo varann om livet, och deras ansikten voro guldbelagda och glimmade blekt.
Han tänkte på sin kärlek till Rose, på farbror Ekenström eller den isande ensamhet, han känt uppe på gavelrummet hos farmor, då hon talat illa om honom. Då greps han av ett outsägligt medlidande med sig själv: han var ensam, alldeles ensam. Det fanns ingen, som brydde sig om honom; hans enda vän, farbror Ekenström, hade skjutit sig. Tårarna började rinna nedför hans kinder.
Också har man svårt att föreställa sig ett uttryck af det gudomliga, som vore klarare, härligare och mera upplyftande än det, som trakterna uppe i landet gifva genom sin storartade teckning, sin enslighet och sitt djupa, ogenomträngliga lugn. Hafvet, så mäktigt det än är, bär icke alltid, ja, endast sällan, denna prägel af gudomligheten.
Den fick reda på, att det uppe på de sibiriska stepperna bodde en underlig man, som hade sina egna idéer om allt mellan himmel och jord. Men att denne ingeniör Pompowski hade något att skaffa med att en del floder händelsevis hade blifvit varma det var för tokigt tyckte alla.
Ur björnmossan uppsteg en varm fukt; mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.
Där den delade sig, syntes magra ryggar och gropiga halsar förvissnade somrar, som snabbt höljdes i barmhärtigt töcken. Högt uppe under taket sträckte sig ibland ur skyarna en brun arm efter en kruka, som hade för i natt till och med rymderna befolkats av brinnande och försmäktande osaliga.
Först senare på dagen berättade Kerstin, att löjtnanten gett Ida tillåtelse att ta bort hästen och spiltan. Taxen Lya hade varit uppe och burit sig illa åt i halmen... Stellan mottog underrättelsen utan att yttra ett ord.
Nu sade han honom att han varit falsk, när han bedt mamsell om förlåtelse. Förlåtelse? Han hade icke haft något att be om förlåtelse för. Men nu skulle fadern böja honom, han måtte göra sig aldrig så hård. Försök! tänkte han. Försöken uteblefvo på en tid, men Johan gick och stålade sig för att mottaga böjningarne. Brodern satt och läste vid aftonlampan uppe på kammaren.
Den tillhörde fröken Alma Hagberg från Malmö. »God dag, Ni», sade han i det han slog sig ner vid hennes sida. »Goddag.» Helsningen vexlades hviskande; den lille samhällsförbättrarens glasögon blänkte redan hotande uppe från katedern; det var omöjligt att få mera sagdt. Men William satt och undrade.