United States or Nicaragua ? Vote for the TOP Country of the Week !


"Ja, men han sa åt mej, att vargen strök här i fjällen. Jag var tokig, som for iväg med dej, det sa Kalle å." Anna-Lisa gick framåtböjd och sköt kälken. Hennes tårar droppade småsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, att det lät som om hon hickat. "Jag vårdar mej int om te svara, när du tala bort i tok", skrek Ante med hög röst för att göra sig hörd.

Allt ifrån den tid jag gick till Farao för att tala i ditt namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda räddat ditt folk.

Men hon borde icke antaga en sådan förmyndareton, det tänkte Bella visst icke tåla.

Jag smickrar mig med att vara en af de menniskor, som man kan tala om allt medHon teg ett ögonblick som för att samla tankarne och formulera frågan kort och koncist. »Du sade för någon tid sedan, att du i skildringen af de unga männen i den der boken igenkände hela den unga generationens lifsöde... Stämmer denna skildring också i detalj med din egen erfarenhet

Ja, Märta låg vaken och grät. Fru Brehm satte sig varsamt ned sängkanten och började smeka hennes kind. Vad är det, Märta? Tala om varför du gråter! Du har varit underlig sista tiden. Tala om alltsammans! Märta snyftade icke längre. Hon låg stilla med ögonen vidöppna ut i luften. Det stod klart för henne, att det oundvikliga var nära. Och hon berättade allt.

Hörde han, såg han hvad som skedde här nere, ransakade han hjärtats djupaste gömslen? Om han gjorde det, hvarför var han kall, likgiltig? Antti ! Det trängde sig fram mellan mina sammanbitna tänder som en kväfd, dof flämtning, hvilken rymde både raseri och klagan, hot, anklagelse och bön. De hörde ingenting, de samtalade blott vidare. Hvad hade de mycket att tala om?

De hade icke väntat sig någon publiksuccès, väl vetande, att det icke fanns någon publik att tala om Larsbo, och likväl hade tätatäten med den stadigt minut efter minut allt skönare spegelbilden ingivit dem en vag förhoppning om att bliva hälsade med förtjusta utrop, komplimanger, beundrande blickar. Det blev inte fallet.

"Ni skall se, att ni får livstids straffarbete för det här", tillade hon uppmuntrande efter någon eftertanke. "Nej, vad ni gör, ring inte efter polisen", bad Napoleonson med ömklig röst inifrån garderoben. "Låt mig i Herrans namn först tala med min gamle vän Bergman." "Det nötet är ute och suddar, i stället för att hålla sig hemma och skydda sin värnlösa hustru för tjuvar och banditer.

Inte får man sitta säten i parker, sade han och såg mig bestraffande. Sätena äro till för fulla personer och pigor från landet. Du har alldeles rätt, sade jag. Alldeles rätt, men här våren vet man ju inte vad man gör. Men om du sätter dig här bredvid, ser det ut som om vi hade något viktigt att tala om och kanske allmänheten förlåter oss.

Det är sant, sade hon, tonlöst. I sådana svåra stunder af en människas lif plägar det medföra lindring att anförtro sig åt någon särskildt åt någon som fått det gudomliga kallet att tala tröstens ord. Hon skakade sitt hufvud: För mig är den vägen stängd. Jag är dömd att vandra i en labyrint utan ljus eller ledtråd. Ljus finns i Herrans heliga ord! Icke för mig. Jag har sökt, men intet funnit.