United States or Mongolia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och ren i närmsta skog såg jag ett par Af turturdufvor. I den glesa toppen Af ett förtorkadt träd de suto båda Med näbb vid näbb, men rundtomkring var lugn. Jag stannade; för mig var skådespelet Så outsägligt ljuft. En glädjetår Steg i mitt öga, men den hann knappt falla, Förrän en hök kom obemärkt och tog Den ena dufvan; under klagoljud Försvann den andra bäfvande bland träden.
Han svarade henne icke ovänligt, men förstrött, och lämnade henne hastigt för att ge sina sista viktiga instruktioner till sina kolleger Cambacérès och Lebrun. Vägen gick över Dijon och Genève till Lausanne. De flesta trodde, att Förste Konsuln blott skulle stanna borta ett par dagar för att inspektera trupperna. Så berättade Madame de Châteauneuf saken för Edmée.
Man hade, för att bereda fröken Sergeiewna tillfälle att låta höra sig, arrangerat en liten konsert, en liten söt konsert; ifall fröken ville sjunga, skulle hon få alltihop, hela nettot. Kanske ett par hundra rubel, hvem vet, hon hade många beundrare, kanske flere hundra rubel. Tänk!
Gabriel Mortimer var en kusin till hans mor; fru Weber var född Mortimer. Han var en man på närmare fyrtio år och aktuarie i ett ämbetsverk. Han hade ett par gråblå ögon med en vilande, nästan stickande blick i ett något frostbitet ansikte med stora, markerade drag. Han var klädd i frack och svart halsduk. Mortimer hade trots den stora skillnaden i ålder fattat ett slags vänskap för Tomas.
Han hade blivit god vän med fadern och kom till denne ett par, tre gånger i veckan. Sedan kom flera ganska fula historier i omlopp om Nilenius. Davids far hade på något sätt sagt upp bekantskapen. Nilenius var söderifrån, hade gift sig till en egendom i trakten och sedan gjort sig saker till så mycken falskhet och oärlighet att alla avskydde honom.
»Jo,» började Sven Ljung »när jag för någon tid sedan började att förlora håret läste jag i en tidning följande annons: » Osvikligt medel . Håraffall botas i loppet af få veckor genom användandet af * hårvatten» och så vidare. Jag köpte ett par flaskor. Men ett mera osvikligt medel till att förlora håret kan väl knappast tänkas.
Nej, stån upp, I furstar; smörjen edra sköldar! Ty så har Herren sagt till mig: »Gå och ställ ut en väktare; vad han får se, det må han förkunna. Och om han ser ett tåg, ryttare par efter par, ett tåg av åsnor, ett tåg av kameler, då må han giva akt, noga giva akt.»
Jag lämnar analysen åt sitt värde och föreslår, ädelmodig som en segrare: Låt oss åtminstone rädda vår väns litterära anseende. Jag sätter ihop en artikel om hans förtjänster som skriftställare; ni ritar ett porträtt, som tar sig bra ut, och vi söka få in det i Revue blanche. Det är endast huvudet, med en sky nedanför, och därunder ett par korslagda benknotor som på gravskrifter.
Bordet var dukadt med kringlor, bullar, pepparkakor och äppelkakor för tjugu personer, med socker för tio och grädde för fem, och med tre par djupa storrosiga kaffekoppar omkring kaktusplantan, som med sin stora svällande gråhvita knopp intog hedersplatsen. Längst in i ena hörnet af soffan satt Schana, skymd bakom blomman och lampan.
Bob gav sig genast i väg till fransmannen och Charley och jag följde tätt efter. "Vill ni göra mig en tjänst, och förtjäna ett par francs?" frågade Bob på sin usla franska. "Det gör ni väl gärna", sade jag. "I synnerhet när det gäller att hjälpa en landsman." "Landsman?" sade bonden. "Den där herrn är väl inte fransman." "Vad tusan menar du med det där?" frågade Bob mig ilsket på Förenta-Statska.