United States or Micronesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
På detta sätt gick ytterligare en halv timme, och det blev mörkt. Men fram mellan focken och staget såg jag den lilla Kanholmsfyren, som lyste med sitt fasta, orörliga sken, och som skulle verkat lugnande, om icke mina nerver varit så ytterligt retade av de oupphörliga ryckningarna. Jag fick dödsfantasier.
Kerstins röst kvävdes av snyftningar. Korporalen talade några ord, som på gummans lättrörda känslor hade den lugnande verkan han åsyftat. Han tog därefter sin mössa och krycka för att enligt löftet till Johanna bege sig till masugnen och tala med Sven.
Det verkade dock lugnande, att det var madam Andersson själv och inte "jubeldoktorn", som stod för badningen. Nere på torget möttes truppen av lektor Holmin. Han hade stått i en portgång mitt emot Carléns nya hotell, och hans egentliga uppgift var att fånga "elementargossar", som till äventyrs lockats av punschångorna. Men intet mänskligt var honom främmande.
Mademoiselle de La Feuillade, sade han lugnande, med broderlig ömhet, låt mig följa er hem. Ni är sjuk, här är ej gott för er att vara. Hon skakade på huvudet.
Detta blir en ny orsak till vad som i alla händelser skall ske.» Dessa ord voro, som nämnt, lugnande för Annæus Domitius. Men han fruktade ännu, att det förberedda slaget skulle måttas för sent, och för sent vore det, när Petros efter gudstjänsten finge lediga händer och kunde utskicka sina präster som självskrivna ledare av hopen.
Lydig och sedig sprang Brita över planen och efter henne slank Ludwig med långa steg. Fru Olga sköt åter för sin gardin. De tokiga ungarna! mumlade hon. Ja, det är litet, som roar barn. Den lilla episoden verkade besynnerligt lugnande. Hon kände sig trygg och behagligt sömnig; hon hoppades på en djup och drömlös sömn. Det är också sannolikt att hennes hopp gick i uppfyllelse.
Der fans inga andra gäster än de två och rummet hade en pregel af hemtrefnad som verkade lugnande. De sutto vid ett bord längst inne i hörnet, drucko té och åto smörgåsar; och när de slutat att äta flyttade han sin stol till hennes sida medan hon läste ett af hans bref, ett öppenhjertigt, missmodigt bref, från en berömd man.
Han slöt ögonen till hälften och drev omkring på måfå, viss om att stadens gator skulle föra honom dit han ville ingenstans. De skulle föra honom runt, i kvadrater, rätlinjiga figurer, men ständigt runt i ett framåt, som samtidigt var ett tillbaka. Staden hade somnat vid det lugnande ljudet av patrullerande konstaplars steg, den enda vaggsång, varav den rättfärdige har behov.
Han hade den innerligaste lust att taga det der lilla sjuka barnet på sina armar, knäppa sin öfverrock upp och svepa det in i dess veck. Han gick sakta framåt, ängsligt iakttagande hennes drag; hans röst var dämpad som om han varit rädd att göra henne ondt med dess skärpa och den hade sitt vackraste, mjukaste tonfall, som ville han linda dess uttryck lugnande kring hennes oro.
Ludwig, som greps av medlidande med hennes ömkliga tillstånd, yttrade milt och lugnande: Ingen olycka är ohjälplig undantagandes döden. Och även den kan undgås, om man i tid tillsätter en kommitté. Låt oss överlägga! Olle har förolämpat Casimir. Hon har för resten länge uppträtt som om det vore hon och inte han, som befallde på Larsbo. Det måste bli en ändring.