United States or French Polynesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ja, det är orättfärdigt att lägga en på sträckbänk, när en enda dolkstöt kunde göra pinan kort. Men mot en tjänsteflicka kan man göra hur man vill. Hon har ingen rätt att hålla sig med känslor; med henne talar man icke. Förr gick jag som i en dröm och jag var glad däråt. Jag förstod ingenting. Nu har jag vaknat, nu ser jag. Hvarför skall man lefva, hvarför skall man lefva!
I sanning hårda äro de omdömen, som samtid och efterverld fält om hans lif. »Han skall hafva uppehållit sig nästan blott på källare och jungfruhus.» Gezelius säger, att han varit utan annan beställning än att skrifva vers, lefva i hunger och dö i elände.
Så fördjupade hon sig med blicken i den sjunkande solen, tills svarta fläckar dansade för hennes ögon, och hon blef yr och kände en gråtande längtan att följa det flyende ljuset, lefva i en evig sommars aldrig bleknande dag. Åh, vingar, vingar! Hon sträckte ut armarna, som om hon väntat, att luften skulle bära henne. Hur månde det vara där bortom det blå?
I alla fall har jag sökt rädda alla tre, och var jag för hård den natten, så mente jag väl, och jag tror att jag har försonat det efter bästa förmåga. Jag tycker jag är inte rädd för domedag ändå. Nu har jag bara hans pojkar att lefva för. Nu, se'n han är borta, skall jag tala om alltsammans för dem, och de skola få ett hem här hos mig det gamla göra de sig nog helst af med.
Men då de ätit och jag satt ensam och gnagade benen, Talte de sakta en stund i hvarandras öron betänksamt, Hvälfvande stora förslag: på en gång uppsprungo de båda, Grepo mig, svingade högt blankt slipade knifvar och sade: 'Ropar du, hugga vi till, men svär vid Gud att oss icke Röja i natt, då vi ärna att fly, om du älskar att lefva. Dessa jag svarade åter med fröjd och hopp i mitt hjärta: 'Vänner, ej vågade jag en pipa tobak på ert vett mer.
När han låg på sitt yttersta, frågade han doktorn, hur länge han kunde ha kvar att lefva, och då doktorn helt kort och torrt svarade, att det nog vore slut i morgon, sa högvälborne herr baronen: »Det var mycket obehagligt!» En liknande känsla hade nog Anders Ervastson, där han låg i den stora sängen i stugan. Han kallsvettades svårliga, och ögonen stodo alldeles stela i det vaxgula anletet.
Régniers förhållande till de människor, som han diktar om, har således inte formen af något personligt medupplefvande. Hans ställning till dem är den roade åskådarens. Han har ett mycket skarpt öga för det bundna i deras rörelser, för det betingade och af dem själfva och deras önskningar oafhängiga i det lif, som de lefva under så omfattande ceremonier och synnerligast med en så riklig användning af lifsåskådningar och öfvertygelser, af föresatser, vilja och mod. De söka mycket och de sträfva långt, de tåga fram med djärf beslutsamhet. För somliga blir den ståtliga vandringen en marsch på stället. Andra nå ett stort och lysande mål, dock, inifrån besedda te sig sådana vinningar som attrapper fyllda af luft. Mellan mödan och resultatet, mellan målet, som människorna föresätta sig, och förutsättningarna, hvilka de äga, består ett missförhållande som stämplar dem detta är den tanke, som låtit Régniers ställning till dem bli den inte alltför vekhjärtade ironikerns ställning till sina offer. Han skildrar i Nicolas de Galandots historia det lägsta sinneslifvets seger öfver anden, och med en minutiös noggrannhet, som förvisso låter oss se att han »roar sig», visar han huru den eländiga och knappast fullt normala lidelsen efter hand fräter bort vilja, värdighet och hederskänsla hos sitt offer ( Den dubbla älskarinnan ). I
Den stackars karlen är alldeles bortkommen af bekymmer, och han är, sant nog, inte heller eljes just företagsam af naturen. Ja, inte vill jag klandra honom. Jag vet nog, att den fattige har svårt att lefva äfven under bättre tider, dess mer under sådana här. Om ni skulle vilja taga den der sängen och dynan, som ligger der under täcket, för sista månadens hyra. De borde ändå vara värda tio mark.
Mer än lefva, fann jag, var att älska, Mer än älska är att dö som denne. Högt i skogen låg det ringa torpet, Djupt i ödemarken, långt från vägen, Där sen hösten krigets skiften rådde.
"Tack, tack Doctor", ropade den unga och sprang skrattande bort, "får jag lefva till dess jag blir kär, så lefver jag till domedag". Snart kom hon dock tillbaka, smög sig till den gamle och sade: "icke förråder ju Doctorn mig? Söta, goda Doctor, tala ej om för någon att jag är skral.