United States or Libya ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag vet att du är ond snyftade hon, mycket ond och att du skulle kunna slå ihjäl mig för alltihop, och det är bäst att du gör det, för det är så uselt det här lifvet, att jag inte orkar lefva det mer nu. Nej, jag orkar inte, för det är så, att jag nu är led vid det. Peltonen började äta.
Så i ängslan knappt den gamle klagat, När en röst, som var hans dotters, hördes, Och hon talte, nyss till stället kommen: "Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten, Dyrbar mer än annat allt i världen, Dubbelt kär är mig dock nu den ädle, Kall mot jordens kalla sköte sluten. Mer än lefva, fann jag, var att älska, Mer än älska är att dö som denne."
Ja, svarade Johan, men på Galilei tid tog det emot i allas förnuft att få jorden gå kring solen. Det är bara motsägelseanda, sade man; han vill göra sig originel. Vi lefva icke i Galilei tid, svarade vännen, och i vår tids upplysta förnuft tar det emot att tro på Kristi gudom och de eviga straffen. De der sakerna ska vi inte disputera om, sade Johan. Hvarför det? De stå öfver räsonnemanget!
Om de dö genom plågorna, så gå de till paradiset, der de få vara till den sista uppståndelsen, och om de få lefva, så växa de upp såsom undersåtar i riket.
Därföre må man icke läsa endast, utan äfven lefva och skåda in i Guds värld och där se hans ord i lif och verk, i tro och tanke, såsom vi hvarje sommar kunna se orden i denna bok liksom blomstra och lefva i vår trädgård." Ännu ville jag göra ett inkast.
Han har tydligen satt det att lefva som poet högre än det att arbeta som poet. Men lika mycket som innchållet är formen nödvändig för att blifva en klassisk författare.
Han ville icke blott lefva sitt eget lif utan också mitt. Han var som en törstig svamp och det var lif han törstade efter.» »Åh, jag förstår honom!» sade sonen med öfvertygelse. »Jag förstod honom också. Han ville se med mina ögon och höra med mina öron. Aldrig blef han så glad som när jag kunde ge honom riktigt lefvande allt hvad jag hade upplefvat. Det skärpte min blick och mitt minne.
Furst Voldmar såg med nåd Den åldrige och talade och sade: "Vladimir, från mitt slott I morgon ren af tunga värf jag kallas, Jag får ej dröja kvar, Att ej ett oblidt öga ser min lycka. Men du skall lefva här, Din trohet här skall härska i mitt ställe Hvad du befaller, skall I slottet ljuda som min egen vilja.
Men med glädje sade hon till gubben: "Pavo, Pavo, tag med fröjd till skäran; Nu är tid att lefva glada dagar, Nu är tid att kasta barken unnan Och att baka bröd af råg allena." Pavo tog sin hustrus hand och sade: "Kvinna, kvinna, den blott tår att pröfvas, Som en nödställd nästa ej förskjuter; Blanda du till hälften bark i brödet, Ty förfrusen står vår grannes åker."