United States or North Macedonia ? Vote for the TOP Country of the Week !
I dag reser jag till landet, säger jag till Anna-Clara. Det kan inte hjälpas. Jag måste se hur det står till i skogen och vid havet en sådan här dag. Jag reser med båten på morgonen och jag är framme på middagen. Om du inte skulle gå i skolan kunde du följa med. Anna-Clara ser tankfull ut och så säger hon: Det är en sak som jag har på landet, som jag glömde då vi flyttade in. Tag hem den åt mig.
Sjöarna lågo mot och båten doppade redan nosen. Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och få ett snöpligt slut på en så vacker början. Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.
Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte ännu hälsat på varann? Jag har sett genom fönstret, att vagnen där på gården redan är framme. Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och litet svävande röst ... du har farit bra illa för min skull i natt?
Det var en vådlig färd. Än var det en spricka i gipsen, än var det en spindel som lagt ut sina nät, än en förrädisk brygga av damm som rasade under fötterna. Deras liv svävade i fara och de voro flera gånger nära att få svindel och störta ner i djupet. Omsider kände de lukten av oljefärg; de voro framme. »Följ», sade den gamla.
Det är en underbar man. Inte heller är han ängslig, han knäböjer varje kväll och skickar upp alla sina bekymmer till himmelen. Och om han tror att de hamnar rakt framme vid Guds tron varför skulle vi betvivla att de gör det? Och hamnar de inte där, så stor sak vart de tar vägen, huvudsaken är att Efraim blir kvitt dem! Eller hur? Men nu skall jag gå.
Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fastän den naturliga följden av rörelsen på däck blev, att sergeanten och Sara avbröts i sitt samtal rörande mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av sin raska natur, hade sprungit åstad och nappat i seglet, ångbåtskaptenen till stort gagn och nöje. Följden blev en brorskål dem emellan, där nere under däck i kaptenens hytt. Historien omfar alldeles hur middagsmåltiden på fartyget gick till, ty därom har en däckspassagerare föga begrepp. Han märker blott på solens sänkning emot horisonten och på skänkjungfrurs flitiga spring med islagna kaffekoppar, att middagen måste vara passerad. Salongsinvånarna har avgjort den affären sinsemellan; och när några troglodytfigurer, litet gladare än vanligt, eller åtminstone mindre fula under ögonen, vid denna tid uppträder ur gömstället, så kan en av folket (fördäckspassagerarna) förstå, att herrskapet plägat sig. Det är sant likväl, som denna berättelse även förut anmärkt, att en och annan däckman, av djärvare natur, kan få åtminstone gå ned i matsalongen och där hastigt och lustigt få sig en bit, och gå upp igen. Men de kvinnor, som tillhör folket, har det verkligen svårt. Hur de lever där framme på däck har mången gång förundrat historieskrivaren. Det anses inte rätt anständigt, att de för mat med sig eller föder sig själva. Och av den allmänna stora kosten, som ångbåtsköket tillagar, får de gärna intet, då de själva inte har bättre än däcksplats. Kanske händer att även bland dessa kvinnor någon djärvare finns, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en godbit, varmed hon sedan uppträder i friska luften. Men det hålls inte för modest gjort av henne. En välgörande historia är det nu med kaffet, som inte är mat, men bra gott likaväl, kl. 4
Intill sina nu ingångna fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde.
Hon var ja, hon var som en qvinna borde, god, undergifven, from. Men hon var som en qvinna enligt hennes uppfostran blir, svag. Ja det är ordet, svag! Än mer svaghet. Efter en veckas resa var Matti ändtligen framme. Han hade gått till fots, rest med ångbåt och med jernväg och stod nu vid målet. För hans trötta ögon och sjuka sinne hade »den glada staden» intet angenämt att erbjuda.
Han kunde visserligen inte ge några upplysningar om klockslag och plats, där övergången skulle äga rum, eftersom Kalle ännu ej gett bestämda order, men i eftermiddag skulle det ske, annars var det ju ingen konst. Så som det frös nu skulle vem som helst kunna gå över strömmen i morgon. Ville de se på, så fick de själva hålla sig framme.
Ursäkta mig, stammade David rodnande, kan ni upplysa mig om hur dags ett brev är framme hos adressaten som inlämnats på Mästersamuelsgatans post klockan tolv? Till vart? Afganistan eller Frans Josefs land? Det röda ansiktet log faderligt och liknade en nymåne som just i skördetiden höjer sig över ängsmarkernas horisont. David sade adressen. Framme halv ett, antar jag.
Dagens Ord
Andra Tittar