United States or Trinidad and Tobago ? Vote for the TOP Country of the Week !
De skola sedan icke mer bliva ett byte för folken, och markens djur skola ej äta upp dem, utan de skola bo i trygghet, och ingen skall förskräcka dem. Och jag skall åt dem låta en plantering växa upp, som skall bliva dem till berömmelse; och de som bo i landet skola icke mer ryckas bort av hunger, ej heller skola de mer lida smälek av folken.
Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får; av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN sjuttiotvå; av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN sextioen; av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå personer.
Jag måste taga upp dem och riktigt se, att de alla voro lika väl aktade. "Ser farbror, jag är så rädd om dem, för jag har fått löfte af far att få dem inbundna till en stor, vacker bok, om jag riktigt aktar dem. Jag har läst dem allesammans en gång, men när jag får dem inbundna, skall jag läsa dem många gånger." Och så stängde han lådan om sin skatt och såg så lycklig ut.
Men de öfriga, med Alma och Bertha i spetsen, tågade, ifriga, varma och fulla af stridslust, att bryta en lans för sin vän och kamrat. Lättrörda, små insjövågor! tänkte Verna Sommar, när hon såg dem
Denna var bred, men vattnet var lågt, fast det flöt med strid ström nedför stora stenblock; här och der hvirflande omkring dem på ett öfverdådigt sätt. Nu. är det så fatt med mina fötter, att de i närmare beröring med rinnande vatten alltid vilja gå till botten med saken.
Gamle Erkko uppe på Salmi gård kallades vanligen, eftersom han var den äldste husbonden i hela socknen, »Salmen Ukko». Åttiofyra vintrar hade snöat in hans egor, dem han redan i vaggan ärft af fadern, och den åttiofemte sommarens varma augustisol höll just på att röd och strålande gå ned öfver hans åkrars gula, böljande sträckor. Det var en vacker syn att från gårdens trappa se ned åt fälten.
De små svartklädda pysslingarne, som öfverallt bildade mörka fläckar, i rummen, i trädgården, höllo saknaden vid lif. Fadern tyckte att de voro öfvergifna och trodde dem värnlösa. Han kom ofta hem från sitt arbete om eftermiddagarne och satt då ensam i lindbersån åt gatan. Han hade äldsta dottern, en sjuåring, i knä, och de andra lekte vid hans fötter.
Styfmoderns råa behandling, slägtingarnes eviga lurande på att upptäcka högfärd der det endast fans öfverlägsenhet i förstånd, ädelmod och offervillighet, skarpskyttekamraternas bemödanden att stuka honom, hade jagat honom från den klass derifrån han kommit; han tänkte icke mer som de, kände icke som de; hade annan religion, andra begrepp om lifvet, och hans estetiska sinne hade tilltalats af de förnäma kamraternas måttfulla väsen, harmoniska och säkra sätt att uppträda; han kände sig genom sin uppfostran närmare dem och allt mer aflägsnad från underklassen.
På morgonen, när jag besökte platsen, hittade jag en mängd papperslappar, vilka jag sammanfogade, och fick ihop följande dårskap, som här nedan meddelas till varning för dem, som förläst sig på en känd havsförfattare. Jag låg på kabelgattet, Rökte »fem blå bröder» Och tänkte på intet.
Under den sista slädtransporten blefvo de åter angripna af tre isbjörnar, men de drefvo dem på flykten med sina hillebarder.