United States or Togo ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, de som bo ibland ruinerna där borta i Israels land säga »Abraham var en ensam man, och han fick dock landet till besittning.
Och vi som förstår, vi som ä det inte så att man kan spy kattor! En sån där kan springa i boklådan och ta vilken bok han vill och här sitter vi och vi som förstår, vi som kan begripa va vi läser vi, vi kan inte springa i boklådan Han såg åter på Axel: Ä det inte rätt, vad jag säger? Axel nickade borta i sitt soffhörn. Stellan stod fortfarande stilla med händerna på den oordnade högen.
"Hör du Anna, hvar är Gud, efter han kan se oss här är han inte där långt borta, uppe i himmelen?" frågade jag. "Stackars barn, har du så liten kunskap om Gud?" sade Anna. "Kom hit då, så skall gamla Anna berätta för dig om honom så mycket hon vet."
»Ja, det är inte så godt att säga såder precist. Han vill ju hålla alla menniskor borta så att ingen skall märka hur det är fatt. Det är väl heller ingen mer än jag som anar det och det är naturligtvis bara en gissning.» »Är han utan talang?» »Nej, långtifrån. Men jag tror att han spelat sin roll af känslolös så länge, att han håller på att stelna invärtes.
Någon av drängarna? föreslog greven. Men Daniel sade: Här finns ingen annan dräng än jag och bror Anders och han är borta. Och gästgivarn är vid ögårn. Så det har inte någon kört ut med kolrakärran. Då har fanen varit framme igen, avgjorde greven. Han gick hastigt bort till Valborg, lade sin hand mycket lätt på hennes skuldra. Lilla vännen kom särdeles lägligt.
Men det han ville säga var alltför mycket, alltför långt. På nytt blev det endast till stamningar. Efter en lång stund brast det ur honom: Var ä Edgar? Den ligger i fönstret i serveringsrummet. Stellan störtade ut. Där låg den. Benen voro borta, men svansen var hel. Edgar låg som ett vrak på ena sidan, för den långa svansens skull. Var ä benen? skrek han ut i köket. I soptunnan.
Han är borta och fångknektarne med. Rasslet dör bort, bullret afstannar, dammet har lagt sig, den förra tystnaden råder. Allt är som förr i det stora stenhuset. Bodbetjenten gäspar, karlen hyflar i vedboden, flugorna surra inne i rummen och solen skiner, skiner så genomträngande på det hvita huset, framför hvilket bönderna ännu stå gapande, sedan de sett dubbelmördaren gå förbi.
Förmiddagen slank tyst och stilla under djupsinniga forskningar, högst sällan avbrutna av några svaga viskningar. Vakthavande docenten satt och läste borta i en smyg och såg ingenting; kursors blickar följde misstroget någon, som på tå smög sig fram mellan borden för att dricka ett glas vatten och på hemvägen lämna eller mottaga något halvhögt förtroende. Nu blev kl. tolv.
Jag var gömd bland menigheten den natten vid domareringen, då du signade alla omkring dig, men jag kände att det icke var för mig du talade. Och inte heller var det för det barn, som sover där borta i solstrimman. Hur mörk och röd skall inte den strimman bli, innan det kvällas! Du talar som en trött och sjuk, broder, sade Jakob. Alla trötta tala som du.
Då gick det oss som de flesta andra. Huvudstadslivet tog oss, kastade oss in i sin jäktande virvel och knappade in på den tid, då vi alla kunde leva med varandra och känna oss som ett. Borta voro min hustrus och mina långa förtroliga samtal på tu man hand, borta det muntra samlivet med barnen.