United States or Nauru ? Vote for the TOP Country of the Week !
När nu Svante läste högt för honom, frågade mamma: »Vem tror du det handlar om?» Och då Sven icke visste, vad han skulle säga, så fortfor mamma: »Jo, det handlar om de stora bröderna. Förstår inte Nenne det?» Sven kallades nämligen i vardagslag för Nenne. Och det hade han själv hittat på, därför att han inte kunde säga s. »Ja, men brorarne heter inte som det står i boken», försökte Nenne.
Ty han gjorde icke några fler invändningar. Han gick bara omkring och läste i sin nya bok. Han kunde läsa både framlänges och baklänges, han höll boken upp och ner, och han läste högt, så att det skallade i hela huset. Till sist satt han en stund för sig själv och funderade. Och så bar det av genom alla rummen, som om han omöjligen kunnat komma nog fort fram.
De äro hufvudmän för det konungsliga presterskapet." Den nya oss så välbekanta sång, som just dessa äldre sjunga, bevisar ock icke så litet: "Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du har blifvit slagtad och har köpt oss åt Gud med ditt blod" o.s.v., 5:9. Man har velat förringa kraften af detta bevis genom att visa, att ordet "oss" icke fins i alla handskrifter.
I denna känsla av tillvarons fullhet skrev samme författare en gång en sommarljus bok, vilken handlade om hans egna två stora gossar, deras lekar och nöjen, äventyr och missöden. Boken blev en munter lek för honom själv, och när jag nu tänker tillbaka på denna tid, tycker jag mig knappt kunna fatta, att denne man, om vilken jag här talar, en gång var jag själv.
Uti femte kapitlet öfverlemnas af Gud fader fastebref, så att säga, på jorden till dess rättmätige herskare, Jesus. Boken eller pergamentsrullen, som innehöll detta fastebref, var förseglad med sju insegel, hvilkas brytande begynner i kap. 6. De straffdomar, som deras brytande tyda på, äro, såsom vi förut bevisat, nödvändiga, på det att Jesus må komma i besittning af sin rättmätiga egendom.
Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren.» Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon fästa på honom.
Johan frågade: hvad läser du? Brodern visade titeln på omslaget. Der stod med stora frakturer på gult omslagspapper den ryktbara titeln: »En ungdomsväns varning för ungdomens farligaste fiende.» Har du läst den? frågade Gustaf. Johan svarades ja, och drog sig tillbaka. När läsningen var slutad lade Gustaf in boken i sin byrålåda, och gick ner. Johan öppnade lådan och tog fram den hemska skriften.
Det är klart, konkret. Det är just som du sjelf sett det. När du talar om menniskor och ställen ser man det. Du ska' ge ut dethär. Det ska' bara omarbetas lite här och hvar.» »Det kan jag inte.» »Åhjo. Jag ska' hjelpa dig. Vill du det?» »Du blir trött på det innan boken är färdig.» »Nej. Jag blir inte trött. När det gäller att arbeta för andra har jag en ofantlig energi.
Vi svikta i valet mellan de skönheter, som kunde anföras. Mest fängslande är kanhända det väsende, hvaraf boken har sitt namn, ynglingen eller flickan Azouras Lazuli Tintomara.
En dag sammanträffade han med en annan gosse, som under någon tid hade uppehållit sig vid missionsskolan i Kuruman, där han hade lärt sig läsa och hvarifrån han förde med sig ett nytt testamente. Då nu de båda gossarne sutto hos hvarandra, lät bokens ägare "boken tala", som de svarta bruka säga, det vill säga, han läste för sin kamrat den sköna berättelsen om Jesusbarnet i Betlehem.