United States or Jordan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men fortfarande vände han sig inte mot henne. Tack ska du ha, Stellan. Han blev blodröd i ansiktet. Han kände sig het över hela kroppen. Det sprängde inom honom av en alldeles ny och underlig känsla, glädjen av att ge, bara ge... Han var så glad, att han stod alldeles stilla utan att säga något, utan att se på henne. Han kände att från denna stund Rose och han voro oupplösligt förenade.
Och detta, att vara bunden vid Rose, var hans Ananke. Och mot ödet strida till och med gudarna förgäves. Trots all dess påtagliga meningslöshet måste det ligga någon mening i detta ironiska spel, där han uppbar huvudrollen. Varför skulle det annars just vara Rose, han bundits vid?
Här skrev han upp på sig själv . Nej, det var inte rätt. Det var syndigt. Han funderade vidare: Kanske han kunde skriva upp frimärket på sin far? Men i alla fall skulle han själv få betala det. Han kunde inte säga, att han tagit frimärken på kredit. Då skulle hans far fråga: var ä di? Och det var den gamla historien. Han skulle inte kunna svara, att han gett dem till Rose.
Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig och dig.» Därav fick det namnet Galed; men det kallades ock Mispa, ty han sade: »HERREN vare väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se varandra.
Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det vara ett vittne mellan mig och dig.» Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen tillhopa stenar.» Och de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på röset. Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
Hur kunde han då ha kysst Rose? Han kände, hur ohjälpligt han smutsat sin kärlek till henne. Hon sade: Det svarar du inte på. Men, ser du, du får förlåta min nyfikenhet. Men jag tänker på det så ofta, jag tänker inte på något annat än det. Hur en kvinna känner det, när hon älskar, det vet jag. För henne är kärleken allt, allt ! Det finns ingenting annat. Det existerar ingenting annat.
Han kunde ej se på henne utan att samtidigt också få en skymt av Antonia Perssons skyltfönster. Skulle han säga till sin pappa: Säg, snälla pappa, får jag trettifem öre? Men om hans far skulle fråga: Vad ska du ha dem till? Vad skulle han svara? Han kunde inte säga, att han skulle köpa frimärken och ge dem till Rose. Något sådant gjorde man helt enkelt inte.
Det fanns hos henne någonting av honom själv. I hennes kappficka låg ett kuvert med 100 sorterade frimärken. Och dem hade han gett henne ... Hon hade gått sin väg. Han såg efter henne, snabbt och skyggt. Hans kinder brände. Och med en djup suck gick han långsamt hem. Men då de träffades nästa torsdag, sade Rose: Hör du, Stellan. Ja har alla de där frimärkena.
Han visste ej, hur han skulle bära sig åt och nickade villrådigt. Ja, men så att ingen hör oss, sade Rose efter en stund. Stellan blev allt mera osäker. Inte kunde han bjuda en flicka in i våningen! Det skulle inte vara passande. Ingen hör oss, sade han kort. Hur länge ska du va sjuk, Stellan? Han lyfte ögonblickligen ena handen och viskade: Tyst! Tyst! Nån kan höra dig. Ja har inte vatt sjuk.
Stellan hörde henne öppna locket på pianot och så Han satt alldeles orörlig och stirrade på den tomma bakelseassietten. Han hörde inte alls på, vad eller hur hon spelade. Hans hud hettade som den gjort en gång han haft nässelfeber. Nu slutade hon. Men någon vid ett bord vid fönstret sade: Spela en bit till. Rose spelade en bit till.