United States or Denmark ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag ä' människa, jag också, Schana, jag ä'...» Det var inte utan att fru Lamströms sträfva stämma darrade en smula, väninnans rörelse hade smittat. »Adjö, i morgon klockan fem! Jo, jo, Schana, i morgon klockan fem kommer han.» Hon gick med raska, karlavulna steg framåt boulevarden till och försvann mellan träden. Med nedböjdt hufvud och krokig rygg stapplade den gamla flickan sin väg framåt.
Om inte fadren var hemma eller Tiina Katri, gick hon till gårdsfolket, och alltid kom någon derifrån och hjelpte henne. Fadren satt för det mesta framåtlutad, med hufvudet nedböjdt, och sög sin tomma pipa. Han talade inte ens så mycket som förr, men Hellu tyckte ändå, att det kändes så tryggt, då han var hemma.
Tungt och långsamt drog hon andan der i sin vagga och såg mot taket utan att röra ögonen, liksom väntade hon på att någon skulle komma och taga henne. Hellu smög sig till sängkläderna i knuten och kastade sig ned der framstupa. Af kroppens skälfningar syntes det, att hon gret, fast inga snyftningar hördes. Holpainen satt lutad och med hufvudet nedböjdt nästan till knäna.
Olycklig den, som kommer dit. Om man skulle dö i tid, så att man inte blefve gammal och orkeslös. Underligt att de inte hellre gå och hänga sig, än de härda ut med ett sådant der elände. De gingo förut, Tiina Katri och Heiskanen; Holpainen gick ett stycke efter, med hufvudet nedböjdt och skuldrorna hopsjunkna. Hans steg voro så tunga, att man skulle trott, att han bar en stor börda på sin rygg.
Och så hade jag honom vid min sida igen, sittande på schäslongen, och så var jag fången igen i allt detta mjuka: hans läppar, hans ansikte, hans hår; och så: Jag trodde, ni hade en mun! Ty jag hade suttit alldeles stilla med hufvudet nedböjdt. Men jag log vid denna hans förmodan och räckte honom min mun. Och han kysste mig alldeles lugnt, men så länge, länge, och mitt hufvud hvilade mot hans axel.
Lugn och utan konstgrepp, utan försök att hålla honom kvar, vill jag taga emot hans sista, bortdöende välvilja. Och sedan vill jag gå. Tyst, med nedböjdt hufvud, utan klagan och utan bitterhet. Mitt arbete, dig viger jag mig. Och dig, lugna, storslagna ro. Nu vill jag berätta. I onsdags kom Ivar Mörcke upp en stund på förmiddagen. Jag hade varit på teatern föregående kväll, då han sökt mig.
Hon sväljde sina tårar och sade nästan hårdt: Och nu kan ni gå, jag har intet vidare att säga er. Jag kan aldrig bli en dotter för er, och våra vägar måste som hittills gå åt skilda håll. Den främmande hade suttit tyst med nedböjdt hufvud, som det syntes gripen af Hannas ord. Nu steg han upp och gick ett steg mot dörren.