Löjtnanten har några till jakt hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från Stockholm nyligen och har gått akademien. Det har jag också och spelat för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. säg, vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den lördagen? Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen.

Man bröt upp för att till östra torpet, hvarifrån löjtnanten skulle blifva rodd till staden af Peltonen och torparns son Calle, och den oländiga vägen dit tillryggalades jemförelsevis angenämt för löjtnanten, som eljes med stor ovilja sett hur förändrad hans vän blifvit.

Äsch, att du bryr dig om sådant, Thorsten, du som har fina bekantskaper! Du? Hon var alldeles galen i mig. Det är ju helt naturligt, men sedan? Jag lofvade henne Att gifta dig? Löjtnanten drog en djup suck ... han svarade icke. Och nu? Nu hotar hon att göra skandal, om jag inte genast ger henne... Hur mycket? Tusen kronor, bror, tusen kronor, och der har du mig nu... Tusen kronor.

Ansén höll fram sina fem hundralappar solfjädersformigt och sade: »Köp en hundralapp, löjtnanten! Ny och fin och garanterad äkta! Kostar bara tjugu kronor.» I detsamma anlände den femte kunden.

Stellan försökte manövrera det därhän att slutligen kunna säga, att Kerstin också var en god och gudfruktig mänska. Men pappa ä god. Kerstin svarade ej med ett enda ord. Först en lång stund efter sade hon: Löjtnanten han ä ja, han ä väl go sitt sätt. Nej, det gick inte. Ja, men Kerstin ä god. Ä ja go! de ska han inte tro.

Löjtnanten knep ihop läpparne och sköt ut sin kraftiga underkäk, att hans hufvud fick någonting, som kamraterna kallade »napoleonskt». Det är en sak, som likt ett ondt öde förföljer mig, gör mig olycklig och tillintetgör alla behagliga drömmar. Och hvad är det? Det vore väl märkvärdigt, om vi inte kunde bugt med det, hvad är det? Jag har haft ett äfventyr, Adolf, en flicka...

Till slut stod han golvet. Go kväll, Kerstin. Go kväll. Å Gud vara honom nådig och rädda honom från va synd ä. Han kan ju fråga löjtnanten om pengar. Löjtnanten, han ä ju go . Han hjälper dom, som ä betryckta och ä i nöd, han vräker inga mänskor dörren för att de som syndit ä ska regera i hans hus Stellan stängde dörren och gick.

Herr Adolf i ny sidenfodrad nattrock öppnade sjelf: ändtligen, Thorsten, du skall tro att jag varit orolig för mina pengar ... jag måste sjelf betala svåger Lund och vill inte för någonting i verlden mankera! Du var snäll, som kom! Löjtnanten klappade sin kusin axeln. Kära bror, min egen hedersprisse, du måste förlåta, men jag har inga penningar! Hvad? håller du mig för narr nu igen?

Herr Adolf gick af och an golfvet, att den sidenfodrade rocken stod som en räddningsboj omkring honom. Hans ansigte började glöda. Små lilasfärgade fläckar brände honom kinderna. Ett martyrskimmer upplyste hans eljes bleka anlete, men kom han att se löjtnanten, som just nu qväfde en gäspning.

Alla barnen svarade en gång, pratade i munnen hvarandra och försäkrade att Heikki bara fått låna dockan för att göra henne skor, sålunda afskärande patronen tillfälle att detta vis ge sin harm luft. de gått ännu några steg, stannade löjtnanten höjden af en utaf kullarne.