United States or Canada ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ännu något längre än Markham hann amerikanen löjtnant J. B. Lockwood på den grönländska sidan 1882, där han framträngde till 83° 24'. Lockwood var deltagare i Greelys expedition, hvilken öfvervintrade vid Fort Conger på Grinnell land 1881 83. Denna expedition var amerikansk och utgjorde en af de internationella meteorologiska stationer inom polarområdet, som voro i verksamhet 1882 83.
Löjtnant Storm hade i sin ordning stigit upp och druckit poeten till, men fick, ej heller han, besked. Han frågade, »hvarför han det icke göra ville och om han det icke göra kunde». »Jag kan fuller, men jag vill intet» svarade Lucidor. »Om du intet vill göra mig besked, så måste du något veta med mig» sade Storm. »Hvad jag vet, det skall jag strax visa dig» sade den andre.
Han såg ut så här och gjorde så här! Jag måste springa ut i andra rummet för att inte spruta ut i ett olympiskt löje... Löjtnant Ulfs olympiska löje fick öfverhand. Han hade stigit upp och spelade nu i skjortärmarne om och om komedien från den 6:te december förra året. Nadja, till en början litet motsträfvigt, gaf efter hand vika, hon skrattade med, för full hals.
Det som förvånade honom mest i hela denna förändring, han genomgått, var lättheten, med vilken förändringen skett. Han kunde ej minnas den dag, då han ej önskat att bli löjtnant. Hur långt han än gick tillbaka, hade han alltid vetat vad han skulle bli: officer. Hela hans barndom han ansåg sig redan vara jämförelsevis stor hade rört sig kring detta enda: sablar, hästar, kaskar, sporrar, knektar.
Löjtnant Payer åter hade att ombestyra ledningen af arbetena i land, ty han hade länge sedan under sina geodetiska arbeten i Alperna och ytterligare såsom deltagare i Koldeweys öfvervintringsexpedition till Grönlands ostkust 1869 1870 gjort sig känd såsom en öfvad alpklättrare, en god tecknare och en beslutsam och entusiastisk forskare.
"Nå", sade den gamle, då besökaren nu slutade sitt värf och hoppade in i sin egen slup med antydning, att han ej funnit något, "nå, herr löjtnant, vi äro på ärliga vägar efter litet spannmål, gunås, för oss och våra arma vänner, och hafva ingenting ombord, ej ens en spik från ett fastage, som skulle lukta af rom eller förbjudet gods.
Skulle hon behöva gå och slita ut sina gamla ben, bara därför att han var en sådan kruka? Nästa eftermiddag stod han åter i gången och ropade. Men hon kom inte. Hon visade sig inte ens i fönstret. Han retirerade in på Storegård, då Kerstin till slut ropade: Nå, raska på nu. Hur ska han kunna bli löjtnant, när han blir stor, som ä en sån stackare. Raska på nu! Han vet, var ja bor.
Brevet, som väntade Wolfgang vid hans återkomst till Porto Vecchio, bar utanskriften: Herr Wilhelm Braun, det namn, som Wolfgang antagit, för att hans inkognito skulle vara fullständigt. Att det under detta namn dolde sig löjtnant Wolfgang Schnitler, kände blott en enda människa förutom han själv, nämligen hans bundsförvant, fröken Elli Zander.
Men hans tankar sysslade alltjämt med Björkenäsnåden. Tänka sig, att hon är ute och åker med mannen! Honom känner jag, sade Abraham. Det är en snäll karl. Tack vackert! Jo nog är han beskedlig, Hylteniussen. Men si han är tung och olustig, som en överårig tjur. Och så fick hon förstås söka annat umgänge, tösen. Först var det Bergfeldten, kusinen, och det är en liten gesvint kar och löjtnant också.
Efter fem års tjänstgöring avancerade han till löjtnant; men strax därefter förgick han sig mot sin chef på ett sätt, som skulle ha ådragit honom afsked, om han icke valt att frivilligt lämna både sitt regemente och sitt land. Han reste icke ensam.