United States or Montserrat ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men han längtade dit med hela sin själ. Han ville nämligen ha tröst av den gamle fridsmannen, icke religionens, men han ville bli förstådd och beklagad, ty han led ohyggligt och talade aldrig om något annat än sitt lidande. David hade ej sett honom på fyra år. Under den tid han förr varit hemma hade väl Nilenius ansett honom för grön att sällskapa med.
Men hon längtade så brännande efter en människa, och Knut Herman hade lofvat komma. Det kunde icke ringa på entréklockan utan att hon sprang till dörren för att öppna och se, om det var han. Minuterna svällde och svällde. När skulle denna evighet taga slut? När skulle hon få dö? Nu ringde det. Nu måste det ju vara Knut Herman. Hon gick nedför trapporna och öppnade.
Ack, gode Käck, jag är ensam och gruvligt olycklig! Så talade Singoalla och grät. Men Käck gjorde sig lös och försvann i mörkret. Även han övergav henne. Han förstod ju ej hennes ord; han var dessutom hungrig, stackars Käck, och längtade väl till sin herre. Men nej, han återkommer snart och lägger sitt huvud i Singoallas sköte.
Så kom han hem, och vi träffades som vanligt. Ibland när vi voro ensamma något ögonblick, kunde han ta mig om lifvet, trycka mig tätt intill sig och kyssa mig. Åh, jag tyckte hjärtat ville sprängas så glad som jag var. Jag gick bara och längtade efter att vi skulle gifta oss vi hade ju ingenting att vänta på precis, någon af oss. Så kom midsommarafton.
Hon längtade alltid efter att lektionen skulle börja; men i dag var hon särskildt i spänning hon undrade hvad magistern skulle tycka om hennes nya kläder, som hon fått till julklapp af pappa. Hon mönstrade sig själf och nickade: så fin hade hon aldrig varit i hela sitt lif.
Det visste hon, men för var dag som gick längtade hon mer och mer tillbaka till den glada lössluppenheten strax efter Thermidor, då hon och Madame Tallien anförde den flock av danslystna backantinnor, som förvandlade kyrkogårdarna till balsalar.
På hans rockärm kände jag regndropparnas kyla under mina händer. All stelhet var som bortblåst. Han var icke den store diktaren, hvars snille jag beundrade han var ingenting annat än den människa, jag höll af. Jag längtade efter att se er. Å, tack, tack! Jag har längtat så förfärligt efter er!
Nå, frun kan tänka öfver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och låta mig röra på mig, men inte sqvallra om det till halfva sta'n, eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela! Den unga frun funderade. Hon gaf vika för den starkare. Hon vågade icke »tala om för mamma». Och så längtade hon så öfver all beskrifning att en qväll ensam få rå om sin älskling!
Då hade Stellan våldsammare än någonsin förr känt, att det inom honom fanns en själ, som längtade att segla bort på en ström av glittrande guld, bort till det ökända, det äventyrliga, de främmande männen och de farliga kvinnorna. Och han hade skrivit hem till sin far och framställt en darrande fråga, om han inte kunde få gå till sjöss och bli jungman.
Men de hade roligt åtminstone. De lifliga taflorna af glada menskor fördystrade honom än mer, och han kände den förfärliga ensamheten i en folkhop. Trött i tankarne gick han hem, nedslagen som en författare, hvilken sökt disposition med våld, men ej kunnat finna den. Och han lade sig på sin säng och längtade från hela lifvet.
Dagens Ord
Andra Tittar