Takten stampade han alltjämt med hälen. Karlarna reste sig en efter en, kröpo upp ur diket, lommade sävligt knäande bort över rågstubben, bort från vägen. Träsken vek steg för steg upp mot stallet. Kärran närmade sig i sakta mak. Gnissel av osmort hjul hördes med jämna mellantider. Eljest var det ett ögonblick tyst i Sutre. började töserna gråta, skreko: Mor! Mor!

En dag från stranden kom jag med Eurysakes, Det var vid härens kvällsvardsstund. Den strömmade Tillbaka nu från dagens strider segerrik. Vi gingo tyste mellan skarorna. Ett sorl Af glädje hördes ofta kring oss, och jag såg, Hur mången blick gossen vid min sida föll. Helt plötsligt sprang en gammal, grånad krigare Ur ledet fram. "Kamrater, skåden Ajas' son!"

Jag öppnade den sakta. Salen gapade tom emot mig. Jag smög mig öfver golfvet till Anttis kammardörr. Jag böjde mitt öra nära intill den. Ingenting hördes. Jag höll tillbaka min andedräkt och lyssnade åter. Ingenting! Sof han värkligen? Sof han lugnt, medan jag förtärdes af brinnande kval. Sof han, ehuru han viste att vårt förhållande var brutet, att vi för alltid voro skilda!

Det var som de varit i helvetet de fjorton darna, och det kunde dra hela år, innan de blefvo hyggliga igen. Somliga fingo knäcken för hela sin tid. Den exercisen har tagit hut och hederskänsla af många bra pojkar. Men Esbjörn stod sig inte ett ondt ord hördes om honom. Jag var stolt han var ju mig ämnad och skulle nog bli min. Jag tänkte honom om dagarna och drömde om honom nätterna.

Äfven de qvinnor, hvilka spunno och kardade, upphörde att prata. Alla lyssnade till denna enda röst, som fylde båda rummen och hördes långt ut gården och i hvilken liksom naturens hela ångest trängde sig fram. Tiina Katri var den första, som skyndade ut gården.

Tegarna hårdnade och grånade i den klara, kalla senhöstsolen. Från stallet hördes en låt, som liknade råttpip, fast starkare. Det var Träsken, som stämde fiolen. Och en ny flock drog förbi gästgivarn. Den kom om brygghusknuten, Basilius gick i spetsen. Tvärstannade han varsnat husbond, stod och vägde med lyftad fot.

Och en dag, Stellan kom in i sin fars rum utan att knacka dörren, såg han honom ligga framstupa soffan med huvudet inborrat i kuddarna. Han drog sig förskräckt tillbaka. En lång stund blev han stående utanför den stängda dörren och lyssnade. Ej ett ljud hördes där inifrån. Stellan kände det plötsligen, som om hans hjärta stannat. Kanske hans far gjort sig illa?

Och gick hon. Och länsman, som gjort min av att vilja hålla henne tillbaka, lugnade sig hastigt och blev sittande. Och Träsken trippade av och an mellan kammardörren, där greven hördes gnola en visa, till svarta förstugan, där gumman steg för steg trevade sig fram med det sovande barnet i famn.

Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när fånggevaldigern kom uppkörande skolgården med den brottslige, hördes sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera dovt från manfolket.

Ryggarna, som redan voro krokiga förut, böjdes ännu mer och förskinnen smällde. En sakta gråt var annars det enda, som hördes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som var ämnad åt vildmarkens vargar och rävar men ej åt hennes olyckliga dotter. Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han för att dubbelt kunna visa sin vilja och makt.