United States or Latvia ? Vote for the TOP Country of the Week !


Ser du, i lifvets öknar går en ängel, Han älskar kärleken som du, han rycker Också en maka ofta från en maka, Men ej med hökens roflust, ej med jägarns, Ej tanklöst, såsom de; med ömhet blickar Han den ena, han tar den andra. Han tänker: "Sen du gråtit några stunder, Du efterblefne, skall jag dig ej glömma I tåredalen, där du ensam går." Vet du, hvem ängeln är?

Hava vi en gång kommit långt, att flottarne äro färdiga och ingenting hindrar att stiga i dem, röstar jag för Afrika. Det är mitt fosterland; dess öknar äro ointagligare än dessa berg; vi hasta dit och finna tusentals trosbröder, som strida och lida för den sanna kyrkan. Med dem förena vi oss. Låt detta vara sagt. De samlade männen tillkännagåvo sitt bifall till den gamle Davids ord.

Vem har åt regnflödet öppnat en ränna och banat en väg för tordönets stråle, till att sända regn över länder där ingen bor, över öknar, där ingen människa finnes, till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd? Säg om regnet har någon fader, och vem han är, som födde daggens droppar? Ur vilken moders liv är det isen gick fram, och vem är hon som födde himmelens rimfrost?

Var hälsad från dess grafvar och dess öknar! Jag hälsar dig ifrån din makes verk. Femtonde scenen. De förra. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming. Sigrid Stålarm. Gäster. EBBA FLEMING. Ah! Drifven henne bort! KATRI. Kom mig ej när! Bereden er hvad som förestår. I störtat folket i fördärf och död. Men fast vår gård ni bränt och från oss röfvat all kärleks kraft, lefver hatet än!

De gingo omkring höljda i fårskinn och gethudar, nödställda, misshandlade, plågade, dessa människor som världen icke var värdig att hysa; de irrade omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och jordkulor.

begynte hennes drömvärld att vackla och klarna under ett egendomligt kallt och tunt ljus, att hon plötsligt blev fullt vaken och såg livets öknar och människornas hårdhet. Hon såg Valdemar, som sorglöst red bort med sin älskade, och hörde ännu drottningens skratt. Men det varade endast ett ögonblick, ty ljuset var för skärande klart.

Det finnes stunder dock, ögat, glömskt Af skymningen, af fasorna och striden, Med barnslig vällust ser stjärnan blott; Och dessa stunder vördar, svagheten Som sina ljusa stunder, älskar dem Som glädjens lätta ögonblick af lifvet; Men kraften, men det starka hjärtat åter Förbannar dem som foster af en afgrund, Förrädiskt lockande ett fridlöst hopp, Blott för att visa, hur dess vingar domna, Försåtligt talande om ljus och frid För tanken, som i villans öknar famlar.