United States or Slovenia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Opp slog han sin kappa, man såg Med häpnad Dargar, siaren, ödets tolk, Mäktig att genomtränga dunkla, Kommande tiders djup med sin andes blick. Sedd var han sen hundrade år Bland nordens fjäll, af lyckliga sällan dock. Hotande, dystra åskor fjärran Anade den, som hörde hans lugna röst.
Hvad har hon kvar, om den förloras? Dock, Hvad äro mina böner, hvad min klagan? Står icke djupt och outplånligt ren Min dom i ödets koppartafla skuren? Hvad hoppas jag, hvad söker, hvad begär jag, Hvad kan jag få, hvad kan jag mista mer? Nej, gamen, som förtär min barm, skall jag, Prometheus lik, i evigheter nära.
Men sådant hade hon icke tid att tänka på nu! Med uppspärrade, strålande ögon såg hon i solskenet ut över Paris' byggningar, kyrktorn och människofyllda gator här skulle hon ha lov att bo nu, här var livets och ödets stad, martyrernas och segrarnas rike! Valentine stod och tog fram kläder ur hennes koffert, Edmée sprang fram till henne, rev det ur hennes händer och kastade det på golvet.
Och er och er, o eder, tusen gånger Besvurna och igen besvurna, såg jag, Ej lätta och förhoppningsfulla nu Som fordom, men allvarliga och dystra, På tidens vingar pekande och på Det mörka ödets järnhand, där den tung Låg vårdslöst hvilande på brutna fjättrar.
Han själv kände sig djupt böjd under ödets tunga slag, men såg dock saken i betydligt ljusare dager än mor Kerstin. Han var fullkomligt övertygad, att Sven icke begått en så gräslig missgärning som ett självmord; han sökte således befria Kerstin från denna farhåga och på samma gång sätta en damm mot de hårda förebråelser, gumman riktade mot sig själv.
Mitt var det fält, du odlar nu; de hjordar, du Kring Xuthosberget vallar, voro mina då, Och min var ock den boning, nu du kallar din. Hur har det så förändrats? RHAISTES. Hvad? Du frågar det, Du, som ej aktar ödets järnhand, ej det skick, Som gudar stadga, då de störta kungar ned Och höja andra bättre.
Det är ödets vilja, tänkte vi och följde våra manlige förare tills vi slutligen alla sju ej mera visste hvar vi befunno oss. Det bekymrade oss dock föga, ty vi stodo då midt ibland en flock menniskovänliga kor, och på en aflägsen höjd, på andra sidan om frodiga inhägnade ängar, låg en större säter, dit två af kamraterna gingo för att bespeja nejden.
Hur kärt, hur ömt jag än nämner dig, Du flydda, Du hör mig ej, du ej öppnar mig Din hydda; Min tår ej räcker, Min suck ej väcker Det bröst, som stoftet och natten täcker I grafven. Dock, ömma vän, fast för ödets slag Jag dignar, Min sorg är ljuf, och min smärta jag Välsignar; Ty du har vunnit Och friden hunnit: Det lugn, jag mist, du fördubbladt funnit I grafven.
Betrakta den, se, den är skön och stor. v. FRANK. Hur kan ni mena så? v. DANN. Jo, denna ring är mig bevis därpå. FRANK. Min ring? v. DANN. Ja, hör mig! Sen, af ödets bölja Jag drifvits vida världen kring, Då sände jag den ring, ni bär, er ring, Till en, en kvinna, som ej fick mig följa, Ej dela mina skatter, men som var Min barndomsvän, min brud i forna dar. FRANK. Jag häpnar. v.
Låg det inte ett det obevekliga ödets röda tråd just i detta, att det var hon och ingen annan, hon, för vilkens skull han en gång lidit, hon för vilkens skull han en gång varit nära att begå ett brott, hon, som han aldrig älskat. Nu var det åter igen hon, som grep in i hans liv, som bestämde det. Sannerligen: detta kunde ej vara en tillfällighet. Det måste vara ödet, hans Ananke.