United States or South Africa ? Vote for the TOP Country of the Week !
Klar i ansiktet för buketten, älskvärd och fin. Hvad han sade? Ja, nästan ingenting, ty Nåja det blef en parentes, en lång, lång parentes, med hufvudet mot hans axel, viljelöst, bekymmerslöst, öfvergifvet.
Hvar minut ett hopp föröder, Och hon fryser, och hon glöder, Nu ett rof för känslans lågor, Och för nattens vindar nu. Slöjans skygd är öfvergifvet, Ingen gördel fängslar lifvet, Fria svalla barmens vågor; Yngling, hvar är du? Men han kommer. Jubla, tärna! Lifligt, som en klarnad stjärna. Bröt han fram ur parkens galler, Och mot dig hans kosa sträcks.
Men nu är det eftermiddag, alltid melankolisk som den första ålderdomen, solens skuggor falla så nytt och förändra allt, utan att som natten dölja allt. Han börjar sakna något. Det kännes så tomt, öfvergifvet, afbrutet. Han vill hem, men förtviflan öfver att ej genast kunna det, slår honom med fasa och han gråter. När bröderna fråga honom hvarför, svarar han att han vill hem till mamma.
De unga tu stego upp, tackade gubben för hans meddelsamhet och begåfvo sig åstad. Så fort de nått stigen, sågo de ännu en gång tillbaka på det åldriga huset och dess ålderstigne egare, som alltjämt stod på trappan med sitt långa gråa hår viftande för vinden, lutande och fallfärdig liksom byggnaden, omyndig och hjälplös som ett öfvergifvet barn.
Hva ska vi med tocket? Gå in frun, de är kallt." Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet lillbarnskrik. Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla pyre stackars lilla pyre hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu.
Det gälde en utflygt till en af holmarne österut i skärgården, der en af hufvudstadens köpmän hade ett litet sommarnöje, nu öfvergifvet och öde. Der kunde man lätt komma in, skaffa sig något möbler och husgeråd samt måhända, om lyckan gynnade, några kläder. I alla fall finge man alltid något, och en af vännerna hade en ovanlig talang att sälja och få väl betaldt.
Hon stod vid fönstret i sitt arbetsrum, det fina regnet dref som rök öfver trädens toppar och föll med sakta sus till jorden. Hela världen var som ett ändlöst grått i grått, där låg slöja öfver allt. Hon tänkte: sådan är våren här i norden; så sollöst grå, så öfvergifvet sorgesam är också våren i vår diktning. Kanske drömde hon också om att själf en gång lyfta vingarna och höja sig öfver dimmorna.
Hon hade ingen att tala med annat än städerskan det gjorde ett så fattigt och öfvergifvet intryck att höra henne tala med denna gås, tala allvar, förstår du, med hjertat på läpparne; jag satt och önskade att hon ville skicka bud in efter mig. Hon var naiv, flickan, och det var något af friskhet i hennes naiveté.