United States or Slovenia ? Vote for the TOP Country of the Week !


Den märkliga orsaken till adelskapets uppkomst var glömd, och familjen levde som fattiga adelsmän. Men det var något som gnagde och gnagde. Äran fanns ju, men penningen saknades alltjämt, och ingen av ätten vågade numer slå sig den föraktade köpenskapen; skölden måste hållas blank och familjen måste söka sin utkomst i statens tjänst.

Ätten kunde icke urarta, ty den hade aldrig varit uppe, men den kunde icke heller stiga av brist pengar. Stamfaderns eminenta förmåga, som förvärvat honom adelskapet, hoppade över sex generationer tills den dök upp hos den bekante Daniel Hund, vilken av Johan III släpptes lös Erik XIV, om vilken Daniel skrev sin krönika, och därmed blev den förste krönikören i fäderneslandet.

Vår vän, ty våga vi åter kalla honom, sedan han upphört vara fattig och står i begrepp att bliva mäktig, vår vän var genast funnen, och den ännu icke erkända ärftlighetsteorien hade vunnit ett nytt bevis för sin riktighet: Agathon Hund, av den adliga ätten Hund av Hutlösa, skulle nu med en rad av glänsande bedrifter hävda det fäderneärvda ryktet och giva en ny glans åt det illa medfarna namnet.

Två eller tre generationers vandring i plogfåran hade förändrat den fysiska typen liksom den låtit tanken vänja sig att följa jorden åt; två generationers lif i kroppsarbetets tecken hade efter hand drifvit ut adelsmannen och åter kallat fram bonden, ur hvilken en gång i tiden ätten framgått.

Vredgad bortgick korsets man, och sade: "ve eder, J hedningar, eder skall olyckan krossa, och tigga skolen J ännu om dopets nåd, den J nu förkasten!" En lång tid hade förgått, och ätten Saimaudden hade slutligen blifvit nära förödd. Oupphörliga strider hade småningom förtärt den. Der suto nu endast qvar trenne åldrige bröder, gråskäggige vakter vid ugnen.

Här har jag en lucka i biografierna, men det vet jag att ätten framsläpade ett tynande liv ända till Carl XI. var det som släkten skulle slå ut i blom. Det fanns en son begåvad med något mindre huvud, men med mera fåfänga, med mindre känsla, men mera samvetslöshet än de andra barnen. Han sattes kontor.

Guds fred, hälsade Daniel, strök av mössan. Ingen svarade. Endast sväran, som snattrade: Va'nt' som sa atten sprang eft' flicka ? Slutligen lyfte Träsken sina händer, skilde dem åt, höll upp högra pekfingret och stirrade envist signetringen. Varföre , ? sade han; och ingen svarade: Är det något fel med Valborg? Med Valborg? upprepade gästgivarn i fållbänken, gjorde stora ögonen.

Men ätten Saimaudden stod ännu fast, den trotsade svärdet, den trotsade ordet, den trotsade korset. Etthundrade år hade förflutit sedan helige Biskop Henrik första gången predikade Kristi namn Suomis jord, men ännu lefde ätten Saimaudden i stolt oberoende.

Olyckligtvis är det nu genom Ahlqvists efterforskningar säkert, att Lars Johansson, skalden, ej haft det minsta att skaffa med någon af ätten Sjöblad, utan att frågan rör den östgötastudent Humerus, om hvars förvexling med sin namne vi ofvanföre talat.

Men nu var han gift och hade barn, små adelsbarn, som skulle uppfostras efter sitt stånd, och det var icke lätt. Sonen avancerade till sergeant, fick mästermans avsked, gifte sig och höll namnet vid liv. Ätten utmärkte sig icke synnerligen under de följande hundra åren, men förhöll sig tyst och stilla. Det högsta någon kunde bliva var fanjunkare med löjtnants avsked.