United States or Réunion ? Vote for the TOP Country of the Week !


Doktorn lägger märke till en förunderlig likhet mellan sin Donatello-reproduktion och fru Alvén; fru Alvén tycker, att den heliga Cecilias bild förekommer henne »oförklarligt bekant». De glömma sig själfva i musiken; syner stiga fram ur en tid, som ligger hundrade af år bortom nuet; en mystisk själarnas gemenskap befinnes ha bestått mellan dem långt innan någondera af dem var till i sin nuvarande gestalt kort sagdt, de tänka skilsmässa mellan fru Alvén och hennes man.

Bah, den ene portvakten får väl vara hövlig mot den andre. Kerberos är jag icke rädd för. Eller fruktar du färden över den stygiska älven? Man säger, att gamle Karons båt nu lär vara läck och murken. Åh, skuggorna, som han överskeppar, besväras ej av fetma. Båten kan vara god nog för sådan last, och sedan man dött här uppe, lär man icke drunkna där nere. Bra sagt, anmärkte Kimon.

Hon tänkte vidare de skimrande, men hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat för hennes inre öga. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skådat gungande älven, som var tidens älv, som förde honom med rastlös fart, med nödvändighetens oemotståndliga strömdrag till evighetens fjärran.

Doktorn antar att hon är »sjuk». Nästa gång är den trogna Fiina tydligare; hon gör sin husbonde en kärleksförklaring; det är ingen själarnas gemenskap hon har i sikte, och doktor Luoto sänder henne till ett sanatorium. Också fru Cecilia Alvén är en musikalisk undantagsnatur.

Hon är visserligen inte långt när exklusiv som doktor Luoto, men »han måste inför sig själf medge, att hon öfverallt, äfven i de största förhållanden, hade väckt hans uppmärksamhet». Fru Alvén är gift med en man som är många år äldre än hon själf; hon har lefvat i ett lugnt och i yttre hänseende lyckligt äktenskap, men »drömmen om det gyllene slottet har aldrig upphört att följa henne». Hon har ett barn; gossen är konvalescent efter en svår sjukdom, och hon har slagit sig ner trakten för att han skall andas landtluft.

Men barnet är där; barnet står emellan dem, och fru Alvén afsäger sig lyckan för att lefva för »sin plikt». Doktorn hängifver sig också han åt pliktuppfyllelsen. Men om natten skrider han fram i sina tomma rum i den forna herrgården, aflockande sin violin vemodiga toner.

Doktorn och fru Alvén göra musik tillsammans, och hon kommer att betänka, att hennes äktenskap är bra tomt.

Mången storm hon stillat, mången smärta Har hon läkt, hennes lugn ren mången Lagt ett skuldbelastadt hjärtas börda; Alven jag, om hennes fot jag hunnit, Skulle lärt att glömma och förlåta, Skulle somnat lugn." Han teg. En tystnad, Djup som grafvens, rådde några stunder. steg Dmitri fram och tog den gamles Hand i sin: "Kom, följ mig", han sade, "Jag vill leda dig och visa vägen.