United States or Cook Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Detta hade aldrig förr förekommit i hans praktik. En herre som icke ville ta emot en inropning! Det förekom hans skådespelarhjerna alldeles ofattligt. »Seså, hva' är det för konster. Kom! Herrrn är ju galen!» Han grep tag i Williams arm och drog honom med sig på ett temligen omildt sätt. Han kände sig upprörd, som om han blifvit förolämpad, sårad i sina innersta känslor. Inte ta emot en inropning!
Jag kan icke upptaga läsarens tid med att räkna upp hela listan, utan får nöja mig med att anföra de mest kända: Williams, direktör för Chemical Bank; Watson & Lang för Montrealbauken; Tappen, direktör för Gallatin National; Brinkerhoff, direktör för Butchers' and Droversbanken; Clark, vicedirektör för American Exchange; Jewitt, direktör för Irving National; Harris, direktör för Nassaubanken; Crane, direktör för Shoe-and-Leatherbanken; Nash, direktör för Corn Exchangebanken; Cannon, direktör för Chase National; Cannon, vicedirektör för Fourth National; Montagne, direktör för Second National; Baker, direktör för First National; Hamilton, vicedirektör för Bowerybanken o. s. v.
Mr Charles Williams , vår framstående svinuppfödare, uppträdde i går afton fullkomligt nykter på Storgatan. Stadens finanser befinna sig för närvarande i ett särdeles lysande skick, genom att den från Östern som bekant nyss inflyttade boskapshandlaren Hunter var barnslig nog att erlägga den skatt, som påfördes honom.
Williams besök blefvo efterhand kortare än vanligt; han kom hvarje dag, men han hade fått en elak vana att se på klockan; det hade han aldrig brukat förr. Han berättade sjelf, att han skulle träffa någon; och modern visste hvem denna någon var. Han talade också om deras promenader på tu man hand: »Jag tycker om tösen.
Hon hade samma stora ögon och tjocka läppar som den unga. Det var ett tydligt slägttycke. Då den unga damen emellertid icke tycktes vilja inlåta sig på något vidare utbyte af blickar, svalnade också Williams fiendtliga uppmärksamhet. Han vände sig om, stödde händerna på balustraden och såg ut öfver Gullmarfjorden, der solbelysta hvita segel rörde sig af och an.
Pelle var i öfverdådigt humör. »Har du snygga gångkläder på dig, hva?» han grep tag i skörten på Williams redingote. »Det är bra, för du ska' in och bocka dig. Tamme fan ska' du inte!» »Nej, det skall bli osanning!» försäkrade William med eftertryck. »Jag håller vad! Hva'? En butelj champis?» »Låt gå. Men du förlorar.» »Det blir min sak. I gropen, efteråt?» »Ja, kyss till.»
Mörka träd, en ljus sommarhimmel med enstaka små moln och det rödgula gruset framför sina fötter det var allt hvad hon kunde minnas från denna promenad. När hon kom hem låg Williams bref och väntade henne på bordet. Hon ref det upp och läste: »Min mor. Jag fick ditt bref i dag; och jag sätter mig strax ner att besvara det.
Det såg nästan ut som om hennes tillgifvenhet för modern var mera djup än hennes kärlek till sonen och en gång gick hon så långt, att hon anförtrodde modern sina tvifvel på Williams framtid, talade misströstande ord om att han intet kunde uträtta som konstnär och författare. Då kände modern för första gång hur något främmande och kallt smög sig in mellan dem. Men det varade icke länge.
Min vanmakt trycker mig till jorden. Jag känner mig så fattig så fattig. Mellan jul och nyår flyttade William in i dubletten och en af de första dagarne i Januari kom Alma tillbaka från Skåne. Hon hade med tre rader besvarat Williams bref och underrättat honom om dagen för sin ankomst. Han lemnade brefvet till modern och hon läste det. »Går du med till tåget?» sade han. »Nej.»
I sitt stilla sinne hade hon gjort upp en plan att draga Williams närmare umgängesvänner till sig, att öppna sitt hus på vid gafvel för dessa hemlösa fåglar och om möjligt bereda dem en samlingsplats, der de kunde mötas nar de kände behof att få språka och umgås efter slutadt arbete. »Det är en stilig mor du har», sade Pelle Wahlberg till William, »fan så stilig morscha! Styf i färgen!
Dagens Ord
Andra Tittar