United States or Belgium ? Vote for the TOP Country of the Week !


Det är väl derföre, som Wieselgren låter honom sjunga sina psalmer »med dödssåret i sin kropp», sjuklägret mellan mordet och afsomnandet. Detta är endast en fantasi, ty han hann knappt yttra några ord, innan han afled. Men hörom honom i en psalm: »Was ist vor Arbeit Noth, Eh der gewisse Todt Uns ungewiss ereilet Und eine Wunde schlägt, Die uns ins Grab einlegt Und bloss im Himmel heilet!

Men å andra sidan fordrar rättvisan att erkänna, att Wallin och hans medhjelpare hufvudsakligen måste låta sig bestämmas af, hvad den allmänna församlingen begrep, och hvaraf den uppbyggdes, vi åter uteslutande afsett de gamla författarnes poetiska individualitet. Wieselgren har räknat Lucidor till den svenska kyrkans största psalmsångare.

Sondén talar om hans våldsamma, vilda, af inga regler bundna lif, kommer att tänka Stjernhjelm i anseende till bådas antika seder att vara nöjda med litet och sig sjelfva nog; men dock hvilken skilnad, utbrister han: »han är den senare olik till den grad, att man med begagnande af Platos bekanta uttryck om Diogenes med all rätt kan kalla honom den rasande Stjernhjelm». Wieselgren påstår, att af den med goda qvaliteter försedde ynglingen uppstod en förfallen student, som i Stockholm födde sig såsom griftpoet och gratulant vid bröllop och dylikt, samt att han står som ett ypperligt bevis går-an-teorins värde.

Sannolikt satte samma mäktiga beskydd Lars Johansson i stånd till att efter tidens sed fullborda sin uppfostran och sina studier genom en längre tids peregrination; ja, Wieselgren antager, att Wrangel ej tvekat att utsända honom som sällskap åt sin unge, förhoppningsfulle son Karl Filip, hvilken sedan stannade i London hos svenska sändebudet, grefve Dohna, men der bort rycktes i förtid 1668 och den 14. december 1670 begrofs i Skoklosters kyrka.

Wieselgren trodde sig hafva fått reda , att han tillhört en gammal prestslägt från Östergötland vid namn Humerus, att hans fader var en förtjent kyrkoherde och att af hans begge bröder den ene likaledes blef kyrkoherde, den andre professor och domprost i Lund.

Wieselgren anmärker dock med skäl att flera kraftfulla strofer fått bortfalla. Det är bekant att från pietistiskt håll en skarp och oförsonlig kritik angripit den wallinska psalmboken, i synnerhet beträffande de äldre sångernas modernisering. Man har velat återföra dem jemte hela den teologiska andan till det gamla.