United States or North Korea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Har icke jag, HERREN, gjort det jag, förutom vilken ingen Gud mer finnes, ingen Gud, som är rättfärdig och som frälsar, nej, ingen finnes jämte mig. Vänden eder till mig, så varden I frälsta, I jordens alla ändar; ty jag är Gud och eljest ingen.
Gästerna voro uppsluppna och högst ogenerade. Liksom värdinnan voro de tämligen säkra på att icke träffa den mindre vänligt sinnade värden i huset.
Han talte så; ej bidande ett svar, Begynte han med dämpad stämma åter: "En furste; lysande föräldrars hopp, Emottar vid sin faders död i arf Den ena af hans stora egendomar. Han kommer till sitt landtgods, fäster där Sitt unga öga på en ung slafvinna; En vacker kind, en fyllig barm, hvad skatt Att öfverväga alla andra värden!
Han hade omgjordat sina länder och tagit staven i sin hand för att till brodern Teodoros överlämna ett budskap från hans fader Petros. Budskapet i form av ett brev framtogs ur resebältet och räcktes värden.
För vårt land kräfves först och sist »*produktivt arbete, arbete som skapar värden, samt sparsamhet, som bevarar och ej förslösar dessa*... Vårt land är ingalunda fattigt, men vi äro i allmänhet alldeles för lata... Hvar och en har rätt att lefva, men af sitt eget arbete, icke af andras...
Vården av våra stora minnen har som vi veta blivit överlämnad åt en självvald kommitté, bestående av en hovintendent, Historiska sällskapet, vaktmästaren i Riddarholmskyrkan, vaktmästaren i Historiska museum, redaktionen av tidningen Aftonbladet och amanuensen Ballhorn. Vi kunna med lugn möta kommande stormar då vi veta, att våra stora minnen vårdas av sådana män.
Sommarn igenom bedref han på de kringliggande vattnen sitt fiske, med långref och krok, med nät och ryssjor, hvarvid sönerne efter hand som de växte upp biträdde, de yngre vid fångsten och vården af betena, de äldre som roddare, medan Runeberg i sin halmhatt och hemgjorda linneblus med läderbälte kring lifvet satt i aktern af båten och skötte refvarna.
Men i natt, då månan sjunkit, smygen Till den lilla ladan mellan bergen, Där mot skogssjön Mättäkoski krökes; Där är stället, där skall röfvarn finnas, Hvilande i natt bredvid sin maka, Där skall jag ock finnas, käck till bistånd." Sagdt, och värden åter: "Ingalunda, Gamla granne, får du gå tillbaka; Låt de friska styra och blif hemma."
Sergeanten kunde inte neka att dricka; men gästgivarens nästan faderliga huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom tydligt om hans egenskap av underofficer. Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom efter med sitt glas på brickan. Tillåt! tillåt! myste han.
Väl älskade han ensligheten ända från sin ungdom, då en olycklig kärlek var på vägen att krossa hans hjärta, och sant är äfven, att han någon gång fick anledning att beklaga den förlust, han genom sitt indragna lif gjort på världserfarenhet i yttre mening, men allt detta störde icke hans lugna verksamhet i ett kall, som var af vida viktigare inflytande i samhället än vården af en trädgård.
Dagens Ord
Andra Tittar