United States or Cyprus ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ej glöms i tiders tid den dag, Då denna sägn blef sann, Då likt ett dystert tordönsslag Det säkra bud oss hann, Att landets sista hopp gått ner Att Sveaborg var svenskt ej mer. Har hafvets bottenlösa svall Det i sin afgrund sänkt, Har himlens blixt, har åskans knall Dess fasta murar sprängt? Fanns ingen man på vallen kvar? Det frågtes blott, det gafs ej svar.
Ingegärd och Sylvia togo Maglena mellan sig och sprungo i väg öfver vallen, uppåt störes. Sara stod inne i den svala, halfmörka mjölkkammaren och hällde upp mjölk i trågen. Hon hade dörren öppen ut till det stora rummet. En stor spis fanns i hörnet vid dörren, där brann elden hög, fast det var varma, ljusa sommarnatten. Men potatisen hade kokat öfver den och kaffet, för koletarna.
Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns.
Hur jag satt, med pannan sänkt mot armen, Såg en munter sparf från fönsterkarmen, Pickade på rutan lätt och sad': "Gosse, hvarför sörja där, var glad! Med ett frö, som våren röjt på vallen, Med en droppe regn, ur drifvan fallen, Och en ton af kärlek från min brud Är jag rik och nöjd och säll som Gud!" "Arma sparf, men har jag vingar, svara, Att som du från jord till himmel fara?
Varje morgon då jag tar min promenad på vallen under lönnarna, erinras jag av det ofantliga röda dårhuset om den fara jag undgått och om framtiden i händelse av återfall.
De andra satte sig med herr Svantepolk, och nya kannor togos in. Utanför på vallen stod salernet på fyra höga stolpar. Innan männen gingo till sängs brukade de gå dit i olika lag, fem i vart, och sutto där sedan och pratade och sjöngo och dundrade med hälarna. När nu det sista laget gick dit och de andra hade lagt sig, var herr Svantepolk med.
Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns.
Glädjom oss åt marterna, som äro lika många betalta skulder, och låtom oss tro att det är av ren barmhärtighet som vi hållas i okunnighet om de ursprungliga orsakerna till våra kval. Vartåt pekar vår väg? Sex månader ha förrunnit, och jag promenerar ännu på vallen.
När han kom ut på vallen och åter ämnade börja att springa, var han nära att stupa i en öppen grav. En unken liklukt mötte honom. Vad är detta? frågade han och tog förskräckt ett steg baklänges. Men sedan böjde han sig framåt för att kunna se ned i graven. Då såg han, att det låg en hop bruna och förruttnade barnlik där nere, men ett litet barn var ännu vid liv och kved sakta.
Det är ett sådant solväder i dag, att det är svårt att inte se ut. Göken ropar i skogen, och getskällorna pingla från markerna, där mina hjordar beständigt växa och föröka sig. Ända hit in hör jag kornsuset, överallt gror det och spirar, på vallen, på stugtaket, till och med de gamla stockarna i väggen börja att mossa sig och grönska.
Dagens Ord
Andra Tittar