United States or Cabo Verde ? Vote for the TOP Country of the Week !
Fast den ena var den uslast klädda i hela skaran, ådrog han sig mer nyfikenhet, var färden gick fram, än alla de andra tillsammans. Det var den främmande riddaren herr Svantepolk Knutsson, som genom gifte kommit i släkt med Folkungarna. Nu var han på återväg från ollonskogarna vid Vreta, där han som botgörare en tid hade vaktat nunnornas svin.
Och vad skedde inte nyss vid Vreta! Än lever Valdemar! ropa de oroliga i landet, när de stöta hop bägarna, och lagman Algots hela släkt är med honom. Frikostig som han är, vår broder, har han lovat öar och landskap, om han får utländsk hjälp. Var skall han sättas in? Han önskar att få gästa på Nyköpingshus. Jag tänker, att det blir ett mångårigt värdskap för mig. Tornkammardörren är av järn.
Men när så döttrarna i den största gården togo upp spåvisan från Vreta, stämde Martinus i med mansröst. Kvinnorna reste sig förskräckta. Då steg han också upp och berättade om sitt ärende. Ni skola ingenting frukta, sade han, fast vi äro män i kvinnokläder. Mer än vårt liv älska vi vår allvarlige hertig, och nu är han på lagfärd inte långt härifrån i sigtunabygden.
Det är som skulle änglarna gå framför hästen och sjunga och spela. Men det är bara en synderska som jag, som kan se dem. Min syster, min storsinta syster, i natt har jag återfått både dig och mitt barn. Den sovande vallkullan i Vreta blev emellanåt utburen i klosterträdgården, där nunnorna lekte och dansade med de unga jungfrur, som de hade till fostran.
Ingrid Svantepolksdotter smög sig fram till honom och frågade om Folke Algotsson, och han lovade att hjälpa henne med brev och hälsningar, bara han emellanåt fick slippa in till Yrsa-lill. Nunnorna buro in henne i en cell och vårdade henne ömt. De gåvo henne rena kläder av vitt ylle, och många vallfärdade sedan dit för att få se den sovande vallkullan i Vreta.
Framför gingo några sjungande fattigbarn och två präster med sina lutande och utblåsta ljus. Det var i Vreta klosterhärbärge.
Men när han långt fram på andra dagen kom till nunnorna i Vreta, sade de till honom: Du skall fröjda dig med oss och lämna henne här, ty just med de hårdast prövade sker det under, och när det täckes, skall nog också hennes tunga lösas.
Vid helgonen, bergmästare, känner du inte igen henne... min kvinna, som Valdemar nyss tog ut åt mig ur Vreta med makt, när vi redo förbi. Vår gode Valdemar! I dagar och år har jag stritt och längtat för hennes skull... och nu... Det var trängsel omkring källan, och röken och lågorna från blossen slogo honom i ögonen. Hulv Skumble hade redan knutit upp hennes skjorta och vikit ned den till gördeln.
Om några dagar ämnar jag sätta in henne i Vreta kloster, till dess jag finner en lämpligare brudgum. Jag skrev in henne där, då hon var barn. Där kan hon också i tyst lycka få drömma om sin Folke. Hemlighet, hemlighet heter kärlekens fäste, och där slipper ingen stortalare in... Och nu, Valdemar, vill jag följa dig ett stycke på vägen, efter jag ser, att du styr dina steg till skogen.
Jag vet, vem det är. Jag kände genast igen honom bland de andra. Det var på honom jag satt och väntade dag efter dag i Vreta. På den farligaste av alla? Jag känner igen honom också jag. Jag trivs inte med mig själv, om inte jag går ut, där isen är skörast. Men så betänk då, vad det gäller. Han har ett hårt hjärta den ryttaren. Det hårda hjärtat kommer att bulta häftigare vid mötet än mitt.