United States or Australia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Sjön vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem, döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför dem.
Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från smedjan i samma ton.
Hittills hafva vi ej kunnat följa honom så noga, men under vistelsen i hufvudstaden blir han mera bekant, och källorna om honom flöda rikare. Midt under den vackraste högsommaren, den 28. juli 1669, anlände Lucidor till Stockholm. Detta år i håg koms länge för sin särdeles vackra väderlek. Vikar och sund stodo i sin skönaste fägring.
Aser satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han. Men Sebulon var ett folk som prisgav sitt liv åt döden, Naftali likaså, på stridsfältets höjder. Konungar drogo fram och stridde ja, då stridde Kanaans konungar vid Taanak, invid Megiddos vatten; men byte av silver vunno de icke. Från himmelen fördes strid, stjärnorna stridde från sina banor mot Sisera.
Jag har sett tången, maneterna och sjöstjärnorna, hela det rika livet på havets botten i grunda vikar och utmed de gråa klipporna. Jag har sett klippor utan träd resa sig över havet, som bröt vid deras fot, och jag har känt det besynnerliga minnet dyka upp inom mig av en oerhörd storm, som piskade massor av sand mot mitt ömtåliga barnansikte.
Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från smedjan i samma ton.
Sjön vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem, döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför dem.
Han ser med förundran på den lilla beskedliga klockan, som svänger i fria luften och sjunger så lagom hårdt ut öfver park och vikar. Han tänker på de grymma basarne i tornet derhemma, som han bara fått se ett ögonblick som ett mörkt gap, när de slängde ut genom gluggarne.
Ingen enda vindflägt lyfter de hvita snödunslöjorna, och Päjänes vida frusna vatten utbreda sig i fjärdar, vikar och sund, så långt ögat når. Mil efter mil är allt lika ödsligt, tyst och hvitt.