United States or Taiwan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Gårdens piga svarade på vår fråga, om vi fingo köpa några bär. »Eg veit ikke eg.» Hvar husbondfolket fans? »Eg veit ikke eg.» Om hon kunde skynda sig? »Eg veit ikke eg»; detta sista okunnighetsprof illustrerade hon genom att lägga armarne i kors öfver bröstet medan hon gled hän öfver tunet, för att någonstädes i ett fjös anmäla vår ankomst.
Nästa morgon skulle jag ner och underhandla med qvinfolken om vår tvätt, men då jag trodde mig ha pratat länge nog, för att kunna vänta ett svar, kom först det vanliga: »Eg veit» o. s. v., och efter ytterligare en pressning: »Naj du, alla menniskor äro i höet, må du veta.» »Kan jag då sjelf få tvätta här mot ersättning för ert besvär att koka lut?»
Vid dessa budskap samlade vi i hop renslar och tvättadt linne, sporde våra unga orörliga värdinnor, hvad vi voro skyldiga, och se, de uppläto båda sin mun, talade och sade: »Eg veit ikke eg». Dock efter att ha uttröttat både sig sjelfve och oss med detta svar, visste de, att en resande brukade betala 50 öre för slika fördelar som vi åtnjutit.
En yngre qvinna stod i dörren, och hon svek ej vår väntan: Hon sade nej och »eg veit ikke» till alla våra böner om mat och herberge, men hon gaf oss båda delarne när vi ville »tage til Takke med hvad huset förmådde». Här fans för öfrigt allt hvad den mest granntyckta menniska kunde begära: duktyg, bordställ, gafflar, allt utom köttmat.
Vi kände nemligen ej ännu, att »Eg veit ikke» betydde lika litet som vårt »ödmjuka tjenare». En reflekterande helsingborgare hade efter vår profvandring i Danmark yttrat, att när Ave anförde ett ressällskap i Danmark, undgick detta ej bekantskapen med de danska folkhögskolorna.
»Få vi stanna här i natt?» »Stanna!» kom det i nekande ton. »Ja da.» »Hvar få vi ligga?» »Eg veit ikke eg», tröstade oss budejan gäspande. Nu grepo vi till det vanliga medlet för att upptina obekant värdfolk: Vi redogjorde för våra personer, vår vandring och vårt mål.
»Vi få ju ligga här?» »Eg veit ikke eg!» Om vi ej redan kommit till den andliga mognad, då man känner att de mest allmänna talesätt äro lika tomma som de nötter en ekorre gnagat, så skulle vi ha trott, att våra två unga budejor samma qväll från skyarne dumpit ned i sätern, ty på alla våra frågor fingo vi samma svar: »Eg veit ikke eg.» Men oaktadt de sade sig ej veta, om de hade söt mjölk, smör och bröd, så kommo dessa ting ändå i sinom tid på bordet.
Följande dag var en söndag, och då vi efter åtskilliga: »Eg veit ikke eg» lyckades få veta, att der var gudstjenst i Ringebo urgamla kyrka, något som blott derstädes egde rum hvarannan söndag, gingo vi dit alla fem. Vi trodde länge, att vi skulle bli de enda åhörarne, och voro i så fall villiga att bespara både prest och klockare allt besvär med vår uppbyggelse, hvadan vi gingo ut och solade oss.
Jenten visste troligen, att man i Sverge kände konsten att koka soppa på spik eller korfstickor, och vi hade just nyss fått en »pölsepinne» af henne tillika med pölsen. »Hvad äro vi nu skyldige dig, lille jente?» »Eg veit ikke eg. Kjærringen er ikke hjemme.»