United States or Guam ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han hade ingenting att säga. Varulven steg fram och räckte honom handen. Såg ni mig? frågade han. Men rösten var tjock, han måste klara strupen med en hostning och upprepade: Såg ni mig? Ja, sade Abraham. Varulven kastade en hastig blick upp mot sovkammarens fönster. Ja, jag såg också er. Och i samma andetag fortsatte han: Jag har vistats ett par dagar i jaktstugan. Inkognito.
När främlingen närmade sig skrek han högt: Spring då, pappa! Det är varulven. Båda herrarna skrattade, men ingenjören var synbarligen förlägen. Han hade suttit på trappan och talat högt för sig själv, som hans vana var. Och plötsligt öppnas dörren, och doktor Hyltenius träder ut och ber om ursäkt, att han ofrivilligt lyssnat.
I början av allén kom varulven lunkande, barhuvad, barbent i sandaler. Abraham höll och hoppade ner. Välkommen, sade brukspatronen. Han bar en liten väska i ena handen, en bok i den andra. Jag är på väg till jaktstugan. Det är väl inte jag mumlade Abraham, men hejdade sig i tid. Brukspatronen förklarade: Jag brukar stanna däruppe en fjorton dar. Innan gossarna komma hem. Ja, välkommen.
Barnen Sörman berättade för barnen Krok, att varulven vandrat på Blekängsgatan. Han såg ut som en stor svart hund och hade bara tre ben. Kastade man stål efter honom, så lyfte han på svansen och sprutade etter, men ropade man tre gånger Kristi namn, så försvann han i marken. Denna skildring stämde icke överens med Abrahams erfarenhet från Tanningen. Men var och en vet, att varulven byter gestalt.
En frostklar novembermorgon hade far och son förirrat sig ända upp till Tanningen, till den förfallna jaktstugan, som ligger högt över sjön. Abraham var trött och en smula grinig. Ingenjören satte sig på stenen utanför stugan, tog gossen i knät och berättade sagor. Han berättade om varulven, hans röst var entonig och Abraham somnade.
Men byxorna slutade vid knäna, de ludna benen voro blottade, fötterna voro instuckna i halmsockor. Han bar guldbågade glasögon och en tjock guldkedja hängde över magen. Även främlingen bugade upprepade gånger och smålog. Det lugnade icke Abaraham. Han hörde ingenjören be om förlåtelse, och han fick den uppfattningen, att den besynnerlige mannen måste vara varulven.
Den där stugan, där han för många år sedan mötte varulven. Nu vandrade varulven långsam och tung utför allén, antagligen på väg till sin stuga. Abraham undrade, om han möjligen stört varulven. Ur flygelbyggnaden kom en liten gråklädd, vithårig gubbe. Han tassade omkring som en hustomte, av och an över gården, tittade in genom fönsterna, riste på huvudet.
Om du stannar, får du förfoga över mina ägodelar, som du vill. Varför stannar du inte? Du kan inte. Varför kan du inte? Är det varulven? Jag tvingar honom till skilsmässa. Är det gossarna? Å, vad bryr de sig om mig? De hålla tusen gånger mer av farmor än av mig. Varför kan du inte? Tycker du om någon annan? Flickan, som for till Amerika? Nej. Nej. Vad är det då? Är det jag själv?
Dagens Ord
Andra Tittar