United States or Cyprus ? Vote for the TOP Country of the Week !


Du, som väckte Mig ur jordens grus, Låt mig bland ditt blomstersläkte Spira ren och ljus, Att, sommarns sol mig glömmer, Någon ängel vänligt gömmer Bland de minnen, han från jorden bär, Minnet af min tysta blomning här! Ensliga sken, Flamma, som stjärnornas ren, Ljus från min fädernehärd, Tindrar i natten du än? Glada, förtroliga värld, Väntar du vandrarn igen?

O dröm, o himmelskt ljufva dröm! Om dig Skall jag för nejdens kala fjällar tala, Tills deras missljud-vanda eko glömma De rop af smärta, dem de hört af mig, Och vänja sig att af sig själfva stamma Den häpne vandrarn glädje blott till mötes. sakta , o skog, din tysta susning! Och hämma, bäck, ditt muntra språng en stund! Och, klippor, höjen edra gråa hjässor!

Den fröjd, som var, Skall hjärtats dufvobud ej återfinna; Blott, ljufva minne af förflutna dar, Blif du min trogna följeslagarinna. Kanske ännu vid vägens slut en vän För den af bördor tyngda vandrarn ömmar, Kanske att ålderdomen ger igen Min forna frid och mina barndomsdrömmar.

Men talade väl den ena och andra ibland dem: "O, hur fägnar det oss att träffa den raske Mattias! Ingen bemötte oss bättre än han, ty kommo vi trötte In i hans stuga närhelst, måste beständigt en kärfve Halm inhämtas för oss, och en kraftigt värmande mjölgröt Bjöds väl ibland, vi köpte hans ikornsryggar och mårdskinn. Sådant är kärt för alla, men mest för den tröttade vandrarn.

Den trötta vandrarn, bränd af solen, glömmer Sin bördas tyngd, han mig ser, och flyr Med vingad fot min anblick; själfva glädjen, högljudd annars, stämmer ned sin röst Till stilla böner, min nejd hon nalkas; Och först i fjärran, sen hon gått förbi, Får hon sin sång och sina löjen åter. Förut, hur annorlunda var ej allt!

Men det vissa är, att innan hösten Sågs den stolta grefven här som brudgum, Dröjde några dagar blott och reste, Ung och lycklig, till sitt landtgods åter Med sin unga lyckliga grefvinna, Med den sköna sömmerskan, med Jenny. Den bleka månen sken mon, Af hunger tjöt i klyftan lon, Och hundens skall ljöd långt i byn; Men vandrarn gick vid skogens bryn, I ödemarken låg hans tjäll.

En ädel hand från skeppet räckte mildt Den tröttade sin hjälp. Och nattens döttrar, Den tysta sömnen och den lätta drömmen, Begrofvo snart hans lidande i frid. När nu med rosenläppar morgonrodnan Bebådade naturens vällust, dagen, Slog vandrarn opp sin blick och såg omkring sig Och såg sin hembygds länge sörjda kust, Och såg dess gröna, trädbevuxna kullar, Och såg dess blomsterklädda häckars gång.

Ren ilade trafvarn, Eggad af tömmen, förbi, ett mildt "God afton!" ur släden Hördes, och fålen, spak i en blink, stod hejdad i farten. Strax af en vänlig röst den åldrige hörde sig kallas: "Kom blott, gamle Pistol, ty till oss visst ärnar ni vandra, Kom, här finner ni rum, om ni sitter kanten af släden; Vägen är ödslig och lång för den bräcklige vandrarn i mörkret."