United States or South Sudan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Var I än ären bosatta skola städerna bliva öde och offerhöjderna ödelagda, så att edra altaren stå öde och förödda, och edra eländiga avgudar bliva sönderslagna och få en ände, och edra solstoder bliva nedhuggna, och edra verk utplånade.
Emellertid voro de bud, som Pylades avsände till villan, emottagna av en slav, och chiffertavlorna, de medförde, överlämnade till prokonsuln, som läste dem, utplånade det skrivna med sin stylus, drack och skämtade, utan att deras innehåll syntes kvarlämna en allvarsam tanke på hans feta, skinande och leende ansikte.
Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av livsande i sin näsa. Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med honom i arken. Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio dagar.
Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade, på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen Jesus, vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun.
Tänk fördenskull på mig, min Gud, och låt icke de fromma gärningar bliva utplånade, som jag har gjort för min Guds hus och för tjänstgöringen där!
Gamla Kerstin höll till ute i köket, där hon tvättade strumpor. Han stod på stolen vid fönstret och talade i ett sträck till flingorna och snöflaken, tankar, som blixtlikt flögo genom hans hjärna, snabba som drömmar, liksom de utplånade ögonblicket efter. Till sist hade han ingenting mera att säga. Han såg på sin mor. Hon sov. Tidningen hade fallit ned över hennes ansikte.
Dess nuvarande förfall, dess ovårdade skick, det över gångarne växande ogräset, de lutande vårdarne med sina utplånade inskrifter, de stympade basrelieferna och fallna stoderna talade ock med hävdernas tunga.
Här gick han nu och tänkte på fosterlandet, som i afskedets stund blef honom dubbelt kärare, men framför allt på sin flicka och den ljufva förbindelse, hvaråt han måst säga farväl. Regnet föll ned i strömmar och utplånade hennes namn, som han ritade i sanden. Allt detta jemte vågornas eviga brus stämmer hans lyra till ett synnerligen rent och varmt vemod.